måndag 15 november 2010

En ful & en gul och ämnen som berör

Oftast så skämtar vi rätt friskt med varandra och har rätt kul men det som verkligen gör vårat gäng speciellt är att vi också vågar stanna upp vid djupa ämnen och prata om saker som berör, saker som är viktiga här och nu i livet och att vi vågar visa oss sårbara inför varandra.
Det e lite som jag menade med roasting-programmen, att det är roligt att skämta på alla sätt och även på varandras bekostnad men det behövs någonting mer för att det ska vara riktigt roligt och det är en känsla av trygghet, en anda av gemensam omsorg och kärleksfullhet.

Igår gick vi och åt på en gul och en ful eller om det var tvärtom.



Vi fick bordet uppe på loftet som är extra mysigt för det känns som om man har en restaurang för sig själv och vi kunde prata och skämta ostört.



Jag åt vårrullar till förrätt och denna fantastiska hummersoppa som innehåller stekt ägg, dumplings, jättenudlar och scampi!




Härliga detaljer också.



Ja, samtalen var verkliga och några av oss öppnade upp och delade med oss lite mer.




 Martin deklarerade att han läser min blogg i ren självbevarelsedrift och tyckte inlägget om att han kallat mig tonårskicker var orättvist då jag tydligen smädat honom precis innan han sa det.
Jag och Miryan valde att låtsas tro honom.




Vi pratade om vart vi befann oss i livet och det visade sig att en av oss hade lyckats med en stor personlig prestation det senaste året och vi andra lyssnade till hans historia fyllda av beundran och respekt.


Det var en fin kväll!

söndag 14 november 2010

Det tar sig (med bakningen)

Jag tänkte visa upp mina lyckade bakverk. Här har vi blåbärsmuffins i de SÖTA formarna som tillslut fick den form de skulle ha.




Sen har vi chokladmuffins direkt ur ugnen, även de i fina formar (det finns hur mkt mönster att välja på som helst, de här är en billig sort från ica)



 ..och slutligen chokladmuffinsen med philadelphia/citronfrosting.




Skam den som ger sig.

fredag 12 november 2010

Marte speglar

Jag och Martin åt gyros ikväll och sen satt vi och pratade lite. Vi kom in på "dolda" delar av folk så väl andra som oss själva och med dolda delar menade vi t.ex. kroppsspråk eller attityd som man kanske inte är medveten om att man har.

Jag tog tillfället i akt och gjorde ett litet erkännande och berättade för Martin att jag för typ ett år sedan satt på jobbet pratade i telefon med en klient som var väldigt aggressiv och bångstyrig i största allmänhet. Efter ett långt och tålmodigt vädjande till personen i fråga så sänkte jag rösten och talade på ett helt annat sätt.
Jag tyckte att jag varit bestämd och tydlig men min kollega kom in i rummet och sa att jag lät som en gangster.
Jag tänkte på det litet och kom faktiskt fram till att jag har lite utav en krimmo-attityd när det vankas bråk eller oenighet. Ni vet, det vanliga, stel i blicken som en hund som kör "den som stirrar längst och inte viker undan vinner leken" kombinerat med lågt tonfall och något framåtlutad kropp samt förstås utsändandet av signaler som betyder att "jag kommer att slå dig", vilket alltid fungerar trots avsaknaden av muskler.

Jag kände mig lite stolt över mitt erkännande av en sån penibel defekt och var säker på att Martin skulle vårda min nyss visade sårbarhet men nej nej, Marte blev helt till sig, nästan som om han väntat på att få ur sig någonting länge så han avbröt mig till och med och sa.
"Ja, när du spårar så blir du lite som en sån där förortsfjortis! Typ som en 15-årig tjej från Rinkeby"!

Jag tänkte stilla för mig själv
"Ok, e det nu vi släpper ut skiten, säger vad vi verkligen tycker"?

Jag tyckte även att det var intressant att han valde att säga när du spårar???
Jag trodde vi var överens om att jag hanterat servitören på vårt stamställe rätt bra, läxat upp honom på ett värdigt och moget sätt men ett år senare så kommer det fram att Martin tyckte det var en urspårning?
Fantastiskt.
 Mitt försök att framhäva mig som Ma Baker gick tydligen i stöpet och landade i stället i
Sia, en tonårs-kicker!

torsdag 11 november 2010

Roastning-inte så kul

Jag tittade på Roast på Berns två kvällar i rad och jag  blev som vanligt illa till mods. Det är med skräckblandad förtjusning jag tittar på dessa program och det slutar oftast med att jag byter kanal för jag tycker inte om att bevittna utsatthet på det sättet. Det blir ju som en typ av mobbning och även om alla medverkande är med på det hela så kan jag inte undgå att märka att en del blir ledsna men ett nytt fenomen som jag ser är att medlemmarna i panelen, som när programmet startade var så himla positiva och glada, numer verkar rätt irriterade när skämten landar på deras egen bekostnad. Jag tycker mig se att de faktiskt tycker rätt illa om varandra, det syns liksom i ögonen.
 Jag ska inte säga att jag inte skrattar för det gör jag men dock mycket sparsamt. Några spontana skratt slipper såklart ur mig men resten av tiden är rätt krystad här hemma i tv-soffan måste jag säga.

När upphör ett skämt att vara ett skämt? jag tycker att om man säger något roligt en gång så är det ett skämt men när det upprepas till förbannelse så liknar det mer ett trackande än något roligt. Hur många gånger har Petra Mede hört att hon är ful och ser ut som en man och att det måste vara jobbigt att inte ha några barn vid den åldern och hur många gånger har Magnus Betner hör att han ser ut som ett manligt könsorgan? Jag tror i alla fall att dessa upprepningar gör dem lite ledsna fast de inte låtsas om det.

Igår efter roast så såg jag på Americas Funniest Videos och när jag var yngre så tyckte jag att det programmet var rätt töntigt men idag så uppskattar jag det verkligen och jag märker det eftersom att jag skrattar nästan hela tiden och inte nog med det dessutom så finns en varm känsla i skratten.
Videorna är ju på andras bekostnad men de är kärleksfulla. Det är humor som framkommit av sig självt, en rolig situation som lyckats hamna i någons filmkamera och inte skämt som planerats genom att ta studera folks svaga och känsliga sidor.

Vi vänjer oss såklart vid utvecklingen i våra underhållningsprogram och ganska snabbt så blir det som var bra dåligt. Actionfilmer är ju verkligen ett bra exempel på det. Jag tycker alltid att äldre filmer är ganska dåliga och jag reagerar på skådespeleriet och undrar hur jag någonsin kunnat tycka det var bra men för någon månad sen så såg jag en stand-up show av Richard Pryor och där var det tvärtom igen.
Han skämtade på andra människors bekostnad men det var en skillnad. Återigen så var inte skämten av så smädande karaktär att det omskämtade skulle kunna känna sig kränkt. Jag tror till och med att den skulle skratta med och det jag vill säga är att det inte är sämre för att det finns en varm ton med utan faktiskt så är det mycket roligare därför det är smartare på ngt vis.
Om man inte bara rackar ner på någons utseende och defekter så måste man tänka till lite vilket ger mycket bättre kvalitet.

Panelen i Roast har gjort ett bra jobb i att försöka hålla skenet av roligheter uppe men det håller inte i längden. Den typ av humor skapar tillslut ilska och då går ju hela poängen förlorad men, ok, lite roligt är det ibland i små doser fast jag föredrar den kärleksfulla, klassiska humorn.

tisdag 9 november 2010

Jag vill också ha en Keith!

Jo ni, jag sitter och tittar på Desperate Housewifes och Bree dejtar en väldigt ung kille, Keith.
Just för stunden så verkar det som om det skulle vara en bra ide, att dejta en Keith. Det verkar sådär avslappnat och lättsamt på ngt vis men så drar jag mig till minnes när jag var tillsammans med Erik som var tolv år yngre och hur jobbigt det var att känna sig så där mkt äldre och för att inte nämna skräcken inför att ngn skulle säga "nämen, har du tagit med dig lilla mamma"?
Hmm, det kanske är en överdrift men en gång när vi var ute och fikade så frågade en tjej om han var min lillebror....
Ja, det kändes sådär men som sagt, just nu känns det ändå som en bra ide att börja träffa en Keith!

måndag 8 november 2010

"förklara en sak:varför säger du alltid att du är tjock?! Du är verkligen vacker och smal! "

..kommenterade caucasian girl i ett blogginlägg.
Min första reaktion var att kolla om jag skrivit något om min vikt i det inlägget men det hade jag inte. Sen började jag tänka ut massa svar som skulle passa på kommentaren;
Jo, caucasian girl, det e så här att jag är väldigt tjock fast det syns inte alltid och sen e det ju så att jag är tjockare nu än på bilden du såg så jag är faktiskt väldigt väldigt tjock!! Bara så du vet, TJOCK!

Jag tänkte lite mer innan jag svarade, som tur var, och kom på att det var viktigare för mig att berätta att jag är tjock än att bli glad över hennes kommentar som jag ju faktiskt blev. Jag har gått upp i vikt och tror att jag gärna förekommer så att ingen annan ska säga att jag är tjock, jag måste liksom förklara att jag är medveten om detta så ingen tror att jag bara går om kring och är tjock utan att vara medveten om det. Anledningen är väl antagligen att undvika skräckscenarier som
 "herregud vad har hon tagit på sig? Vet hon inte att hon ser ut som en jättebakelse idet där"?


Men det är ju förstås dumheter att springa runt och kalla sig själv för tjock, det gör ju absolut ingen nytta alls. Jag skulle nog säga att det är en smula drygt dessutom att med mina 65....67? OK 71 kilon (jobbigt) springa runt och klaga på min vikt för visst jag skulle kunna vara smalare och jag skulle dessutom må bra av det men när jag, vi,  klagar på hur tjocka vi är så sätter det bara griller i huvudet på varandra om hur man ska se ut och det är svårt att bli nöjd med sig själv när kraven är så stora på perfektion och skönhet och dessutom så finns det alltid en tjockare tjej som blir ledsen av att höra det så jag slutar nu.

Jag tänker att under en livstid så har vissa av oss olika storlekar under olika perioder och i stället för att vara missnöjd och önska efter någonting annat så borde vi omfamna alla typer av utseende så nu ska jag försöka njuta av min kropp och mitt utseende precis som det är och ta till vara på det jag har istället för att tänka, när jag gått ner 5...7? OK 11 kilo så blir allt bra.

Caucasian girl, TACK!!!!

fredag 5 november 2010

Kakformar och träningsbak

Jag hittade de här kakformarna och blev såklart genast kär i dem.



Jag såg framför mig en fin, fluffig kaka som sticker upp ur formen så jag bestämde mig för att göra en sockerkaka bara för att testa hur det blir.

Så där va?

Man kanske skulle ha smort formen också?

Ja ja, men jag tänker inte ge upp. Det ska bli fina bakverk tillslut.
Här ser ni nästa träningsobjekt, små underbara formar för muffins!!!


Trevlig helg allihopa. Jag återkommer med bakverken.

tisdag 2 november 2010

..fast idag går det verkligen inte an..

Jag tycker att jag borde vant mig vid nu men det har jag inte. En dag av frihet och lyckokänslor följs nästan alltid av en dag i mörker.
Hela dagen har varit sorgsen, ensam och sorgsen.
Det känns tungt i bröstet och jag saknar och önskar återigen att det vore annorlunda.

Jag försöker vara försiktig med tankarna på det annorlunda för de leder mig ofta in i illusionens och förnekelsens värld där konsekvenserna bleknar bort till förmån för romantiseringen. Det leder mig ofta till att vilja försöka igen fast den största delen av mig är arg och sårad och vet att det inte är till någon nytta, att det aldrig leder till någonting gott.

Jag kommer ihåg mig själv som en stolt kvinna men får inte fatt i den delen av mig själv nu. Jag drunknar i min egen förnedring och lyckas inte ta mig upp. Det känns som att ingenting längre spelar någon roll, att det är meningslöst att kämpa för det brustna hjärtat vinner alltid tillslut med sitt rop efter kärlek och försoning och smular sönder det jag precis börjat bygga upp.

Det är hoppet som förgör. Det där förbannade jävla hoppet som vägrar inse sig besegrat, som vägrar lägga sig ner och dö bara dö en gång för alla dö och låta mig vara ifred.

Jag vill leva mitt liv fritt från den här lamslående smärtan. Jag vill leva och utvecklas och njuta av världen och jag vill skriva min framtid istället för att bara önska efter saker som inte finns och på så sätt sitta fast i min egen historia.

Nej, idag går det verkligen inte an.

måndag 1 november 2010

Det går an

När jag träffade crazy man för första gången så hände det någonting med mig. Det knakade i mitt bröst och öppnades en gång in till mitt hjärta. Jag hade bestämt mig för att säga att vi inte skulle ses för jag förstod att det skulle kunna ställa till problem men istället för att avvisa honom så hörde jag mig själv säga "vi kan ju ta det lite lugnt".
Jag såg bakom hans fasad och älskade det jag såg och visste att "det här är mannen i mitt liv"!

Jag har aldrig känt för någon som jag gjort för honom vilket är anledningen till att det är så svårt att släppa taget och erkänna min förlust fast jag egentligen förlorade honom för länge sedan. Jag borde såklart ha förstått att det var över när han blev tillsammans med min bästa vän, borde ha accepterat förlusten av att vara bortvald av dem båda, borde förstått att han aldrig känt för mig som jag känt för honom men det är någonting med honom som gör att jag alltid hoppats att det var ett misstag, att det faktiskt är mig han älskar och inte henne och när vi efter ett och ett halvt år träffades igen så trodde jag att han sa att han ångrade sig, att det var ett misstag men historien visar att det inte alls var så.
Crazy man har sedan dess alltid levererat massa fina ord för att övertyga mig om att ingenting pågår mellan dem men hans handlingar visar mer än hans ord och de tar båda alla tillfällen i akt att träffas "av en slump" fast det är på ställen de båda vet att den andre går till.

Turerna har varit många och jag och crazy man har försökt många gånger att vara tillsammans men historien kommer alltid i kapp.
Jag hade kunnat förlåta om han på riktigt förstått vad han orsakat men när han inte gör det så är det ju bara en tidsfråga innan han gör samma sak igen vilket han också konstant gör. Så fort vi har bråkat och det blir ett uppehåll emellan oss så umgås han med henne igen och hävdar förstås att de bara är vänner.
Konstigt bara att de aldrig är vänner när vi är ett par?
Lillan (förkortning för lill-fittan) sa vid ett tillfälle att hon inte kunde vara hans vän om han var tillsammans med mig? Det var ungefär vid samma tillfälle som hon bjöd in honom till fest men inte mig och, ja just det, samma tillfälle som han då gjorde slut och gick på festen i alla fall och sen var det bilder över hela facebook på lillan i hans knä. Gulligt.

Sista gången vi försökte så kände jag att han verkligen gjorde en ansträngning i att vara närvarande och respektfull och precis som vanligt är han ju världens underbaraste när han är så men efter en dryg vecka kom det konstiga tillbaka.
Jag blev trots all tidigare vetskap om hans sätt väldigt överraskad denna gång för förändringen i hans beteende var så plötslig och utan förvarning. Det hela ledde till att det tog slut och att vi inte hörs mer och det hela var ett mysterium ända tills jag fick reda på att det var MMA-gala i globen nån dag senare.
Då föll det på plats. Det är ju på brottningsgalorna han och lillan träffas. Det är ju där de låtsas springa på varandra av en slump och där deras elaka spel fortsätter år efter år.
Så, lägligt break-up inför galan men jag är inte förvånad och lägger heller ingen särskild energi på det denna gång. Smärtan har varit stor i relation till honom och jag har spenderat så mycket tid på att försöka förstå, försöka göra på ett annat sätt för att det ska sluta bra, fortsätta hoppas men tiden gör sitt och det onda avtar mer och mer för varje dag som går men framförallt för varje nytt svek som uppstår.

Den mest fruktansvärda dagen i mitt liv var när crazy man dumpade mig för min dåvarande bästa vän (lillan). Jag kunde inte andas, inte äta, inte tänka och hela händelsen höll på att kosta mig mitt liv. Åren som följt har även krävt sin beskärda del av ohanterlighet och sorg och såren har absolut inte läkt och jag tvivlar på att de någonsin kommer att göra det men smärtan avtar och idag sitter jag med en ny känsla, känslan av att det faktiskt går an.
Det gör inte lika mycket längre, jag bryr mig inte lika mycket längre. Förlusten är ett faktum och acceptansen har äntligen börjat gro.
Jag förlorade dem båda för väldigt länge sen.

Sia

söndag 31 oktober 2010

Ensamhet

Ensamhet kan vara ett tillstånd men även en känsla?
Jo, är man ensam i ett rum så är man ju just precis det, ensam. Det är väl definitionen på det hela samtidigt som man inte behöver känna sig ensam trots bristen på sällskap om man har ett starkt inre, en fullgod självkänsla eller en medveten kontakt med någonting starkare än sig själv som Gud eller liknande. Det är i alla fall vad jag fått lära mig.
"Du kan inte förlita dig på andra människor för trygghet, du måste hitta det inom dig själv".

Sen har vi den andra varianten, att vara i ett rum fullt av folk men ändå känna sig ensam fast definitionen då är att man är i sällskap.
Jag har en historia av att ofta känna mig ensam i sällskap men det har förändrats till det bättre och anledningen är inte alls att jag läkt ihop på något sätt, blivit starkare i mitt inre eller hittat en högre makt som gör att jag känner mig hel. Anledningen är helt enkelt att det idag finns människor i mitt liv som är närvarande, som lyssnar, som ser och bryr sig om. Ensamhetskänslan kommer idag när jag umgås med folk som är likgiltiga inför mig, som inte intresserar eller engagerar sig och det skapar en ensamhet i stunden men även i det stora hela. Att umgås med människor som är otillgängliga, människor som inte går att nå vare sig det gäller i samtal, i närhet eller som rent praktiskt inte går att nå skapar en världsbild att jag inte är viktig och värdefull.

Ensamhet är inte alls "bara en känsla" som skapas av dina egna inre förutsättningar tvärtom. Jag skulle nog säga att det är ett rent fakta att när man känner sig ensam så är det för att man är det och visst kan det vara så att jag är ensam för att jag själv inte vågar ta kontakt med personen framför mig eller vågar uttrycka mig men oftast så handlar ju det om att personen framför inte är trygg och inte vill bli nådd. Det finns absolut ingenting värre än att berätta vad man känner för en person som inte tar emot det, en person som inte är mottaglig utan reagerar med halvdana svar eller byte av ämne.

Jag tror inte alls att vi ska hitta styrkan i oss själva jag tror inte ens att det är möjligt utan andra människors stöd och kärlek.
"Jo fast om du var på en öde ö och..."
Ja jaa men nu sitter vi inte på en öde ö, vi lever i ett samhälle tillsammans med andra och varje dag korsas våra vägar och hur vi behandlar varandra spelar faktiskt en stor roll och det är först när vi vågar vara en del av varandras liv, alltså verkligen vågar vara en del i varandras liv vi kan växa som individer och utveckla styrka att ta oss igenom livets svårigheter. Endast då kan vi känna helheten inom oss, känslan av att vi inte är ensamma.
En person som inte har någon har inget.

Ett barn skapar en inre bild av sin förälder som gör att barnet blir tryggt i sig självt. Det gör så genom att först skrika när mamma eller pappa går ut ur rummet och det skriker för att det tror att det övergivits för alltid. Om föräldern kommer tillbaka snabbt och visar att den bara var i rummet bredvid och sen upprepar detta tillräckligt många gånger så skapas den inre tryggheten i barnet som sen vet att det inte är ensamt.
Hela den trygghetskänslan skapades av en annan människa och ingenting annat och visst, om våra liv till största del innehållit relationer till människor som hjälpt till att skapa denna grundtrygghet så är det väl så att man kan gå igenom livet utan att känna sig ensam men min erfarenhet är att det är få människor som är så privilegierade och att  det vanligaste ändå är att vi behöver varandra fortfarande idag.

Sia

lördag 30 oktober 2010

Snö och jul

Så här såg det ut på min innergård när jag vaknade häromdagen.




Även om det inte var så mycket snö så räckte det till att väcka upp julkänslorna inom mig.
Hela dagen fick jag associationer till julen, julbak och julklappar och hela den fridfulla stämningen som brukar infinna sig i december. Det är nästan som om det luktar jul i luften.
Jag började tänka på fjolårets jul och undrade hur det skulle se ut i år.  Vilka ska jag fira med, vilka ska jag göra julchoklad till osv.

Här kommer ett litet julpyntstips som jag fick av miss C och som är min absoluta favoritpyntning (jag vill att alla grannarna på min våning ska göra likadant)


Enkelt. En rulle julpapper och stort snöre till rosett. Tejpa uppe och nere och skär ut hål för brevinkast och dyligt.
Alla tyckte det var jättefint förutom min bror som undrade vad det var för galning som bodde där och som sa att det var typiskt mig ;)

Jag längtar till julen!
Love/Sia

tisdag 26 oktober 2010

Bara pinsamt

Jag promenerade runt på söder, minding my own buisness, när plötsligt en man med mikrofon närmade sig mig.
-Hej, jag kommer från Sveriges radio, kan jag ställa en fråga? sa han.
Jag fick omedelbart en obehagskänsla, ni vet den där känslan man kan få när man vet att det här kan bli pinsamt och jag kan berätta att jag alltid, utan undantag, svarar nej på sånt här men tänkte att det kanske är dags att göra något annorlunda så jag sa ja och där var intervjun igång.

Reportern: Vad heter du?
Jag: Sia. (nej faan, undrar vad han ska fråga. Ska jag säga att jag ångrar mig och inte vill svara?)
Reportern: o i efternamn?
Jag: Bågenholm (helvete nu e det ju kört inför hela svenska folket. Han kommer fråga en massa saker jag inte har en aning om)
Reporten: Vet du vad hon jobbar med? (höll upp en bild på en kvinna)
Jag: Näe. (Visste att jag aldrig sett henne förut, förstod att jag borde ha gjort det, låtsades länge att jag försökte placera henne) 
Reporten: Om jag säger att hon är politiker, känner du igen henne då?
Jag: Neeej, jag visste det!!! sa jag medan jag gjorde ett utfall mot reportern genom att dra tag i hans arm, skratta överdrivet högt för att på något sätt köpa tid.
Reportern: Ok, hon är EU-minister och bla bla bla...
Jag:??
Reportern: Om jag säger till dig att hon nu ska ta sig an konsumentministerposten vad säger du då?
Jag: Eh, he he. (Herregud, nu var det klart alltså. En dålig variant av Jay Lenos USA`s dummast medborgare, fiiint Sia, du var tvungen att säga ditt efternamn såklart)
Reporten: Vilka frågor tycker du att en konsumentminister ska arbeta med.
Jag: Ja du...Jag är inte tillräckligt insatt för att svara på det. (e du dum eller, vad i mina svar hitintills har fått dig att tro att jag kan svara på det??)


Det hela avslutades med en förstående blick från reportern och jag gick därifrån, i skam.
Jag tänkte springa tillbaka till honom och kräva att han absolut inte under några som helst omständigheter får sända det där men var rädd att det skulle bli ännu värre (om det nu e möjligt) så jag spenderade istället resten av eftermiddagen med att katastrof- fantisera om vilka som skulle kunna tänkas höra mitt usla bidrag och hur vissa personer skulle utväxla blickar som sa, ja hon var ju aldrig den vassaste kniven i lådan.

Love/Sia

tisdag 19 oktober 2010

Skrivstopp- ett själsligt dilemma

Det är skrivstopp just nu och hur mycket jag än försöker hitta anledningar till varför min fantasi inte flödar och mitt sinne är slutet så vet jag egentligen sanningen. Jag lider av min egen obeslutsamhet och oärlighet.
Jag är inte säker på att jag gör fel men inte heller om jag gör rätt.

När jag blockerar vissa känslor eller tankar i mitt sinne, saker jag inte vill ta i och känna på så blir konsekvensen att andra delar blockeras på köpet. När jag pratar om oärlighet så menar jag inte att jag sitter och ljuger utan snarare att jag tillämpar en form av intellektuell lättja där jag låter de tankar som dyker upp i mig dö en naturlig död (ni vet det där man ska kunna tillämpa i andra situationer för att det ska gynna en men som aldrig funkar) Hursomhelst så sker det nu på automatik.

-Va, om jag förstör mitt liv genom att göra samma misstag om igen?

Hmm, tål att tänka på...........................
..............................

Vad var det jag tänkte på ?

 Jag orkar på något sätt inte tänka tanken ut utan fortsätter bara följa med i det som sker
(vilket också är en sån där teknik som jag försöker tillämpa när jag är alldeles för kontrollerande men som heller sällan funkar)

Hur ser historien ut egentligen? Jag vet att mina val har inneburit så mycket smärta att jag nästan gått under och jag är mellan varven helt övertygad om att jag vet att jag inte kan fortsätta att välja samma saker om och om igen för det kommer att sluta illa men ändå så gör jag det för jag är ändå inte övertygad om att jag provat på alla sätt som går. Jag är ändå inte övertygad om att det inte går att lösa.
Alla bevis pekar mot motsatsen men jag är ändå inte övertygad.

Min kropp har för länge sen slutat att fungera som den ska. Mitt psyke är ur balans och min andlighet, ja, jag är bara tom... och trött.... och tom.
Men jag är inte övertygad.

 Jag har svårt att förstå hur jag ska vara snäll emot mig själv, hur jag kan vara kärleksfull i den här situationen.
Om jag väljer någonting som gör mig ont, som jag egentligen inte kan hantera därför att avsaknaden av det valda genererar mer smärta än att ha det i mitt liv, är jag då snäll eller elak mot mig själv?
Om jag förstår att jag borde välja någonting mjukare i mitt liv men samtidigt vet med hela hjärtat att det inte finns någonting annat jag verkligen vill ha, vad ska jag då göra?
Ska jag leva i avsaknad med all den smärta det innebär eller ska jag välja in det mitt hjärta vill ha men då leva med vissa offer av min själ, offer av mina värderingar med all den smärta det innebär?

Är det möjligt att leva ett liv där jag behöver göra avkall på mitt inre genom att ignorera den smärta som historien skapat och i ständig oro bara hoppas att det inte ska hända igen och låtsas som om att jag inte kommer ihåg eller att allt som skett inte kränkt mig så innerligt?
Kan jag ens välja bort den person som nått mitt hjärta, den enda person som verkligen fått mig att känna mig älskad när allt jag någonsin önskat här i livet är just det, att bli älskad.

Det spelar ingen roll hur många klyschor jag får höra om att lyckan väntar runt hörnet eller om att om jag mister någon så står mig tusen åter för det är inte min erfarenhet.
Jag har redan rundat mer än hälften av mina livshörn och jag tror inte längre på att det finns någonting i nästa korsning.
Men det är jobbigt att leva med andras blickar och kommentarer som säger att "om du väljer samma sak igen så får du skylla dig själv" och det är svårt att leva med min egen inre röst som säger precis samma sak, att jag får skylla mig själv men jag är uppvuxen med 10 tusentals filmer och böcker och historier som säger att kärleken övervinner allt och jag kan inte komma ifrån tanken på det lyckliga slutet.
Jag vill inte tro att historien varit förgäves och jag vill inte ge upp på min största och finaste dröm om mannen jag älskar, inte än, kanske senare, men inte än.

Jag ger mig in i leken en gång till.
Jag gör ett nytt försök och ber om ett mirakel.

Love/Sia

måndag 18 oktober 2010

Badrum

 Jag bestämde mig för att städa i badrummet så där riktigt ordentligt så jag bar ut mina produkter jag hade i såpen och la på matbordet för att komma åt och skura ordetligt.
När jag lagt upp det mesta så ställde jag mig frågan,
-Behöver jag verkligen allt det här?







och då hade jag ändå inte tagit ut det här...






eller det här...





 Ja, om jag behöver det eller inte kan jag inte svara på och visst det är väl som terapeuten sa,
-Det är skillnad på behov och begär Sia.
men däremot kan jag med säkerhet säga att..

Parapapapa I´m lovin it!

Love/Sia

söndag 17 oktober 2010

Joakims födelsedag

Idag fyller Joakim år och det skulle firas med lite fika och eventuellt bio på kvällen men det blev fika på sjukhuset istället. Jag träffade Martin på förmiddagen som berättade att han skjutsat Jocke till akuten i går kväll och att han nu ligger kvar då han drabbats av hjärtmuskelinflammation. Vi bestämde oss för att åka dit och fira honom där.

Vi kom upp på sjukhuset, jag, Miryan, Martin (och vår paranoida vän som vägrar vara med i bloggen men låt oss kalla honom Birk),  med tårta fast vi var osäkra på om han fick äta det eller ej men tänkte att vi kan ju äta den och ta kort och hoppades att Joakim skulle uppskatta det. Av en slump hade jag också en limpa cigaretter som stod upp ur jackfickan vilket resulterade i ett makabert skämt med sjukhuspersonalen med slutklämmen, det e mina cigg så vi syns väl snart?
Det var bara några av de dumheter som tog plats på sjukhuset.
I samma sekund vi kom dit tog vi över avdelningen med alldeles för höga röster, påstridighet vid sjuksköterskedisken, en snygg borderline-entre (mest av mig som stormade in till personalen med klackarna hårt smattrande i backen, en tårta i högsta hugg och inledningsfrasen,
-Hej, ni har gjort ett bra jobb men tårtan är inte till er. Vart hittar vi Joakim?)
och fler dåliga skämt.
Birk och Martin bråkade som småpojkar och när Martin förstod att Joakim tydligen fått klartecken om att ha sin mobil på i sitt rum blev det ett jävla liv. Martin skulle nu prompt också ha sin telefon på (hjärtavdelningen)! och Birk läxade upp honom över att han var ett sånt jätteego som nu dessutom skulle slå ut maskinerna på avdelningen.

Besöket fortsatte i samma anda med att syster C kom in och vi kunde genom hennes vita, tunna arbetsbyxor skymta, nej, inte undgå att se ett par orange/gröna brasilianstring- trosor och diskuterade ett bra tag huruvida det verkligen var ett bra val av klädsel på hjärtavdelningen.
Sen skulle såklart kameran upp och vi poserade och skrattade glatt och högljudt över Birk som vi bara fick fota utan huvud, mig som tog tillfället i akt att stå i centrum och skulle spela naughty nurse bredvid stackars Joakim som bara såg tröttare och tröttare ut och såklart över Martin som tycker att hela posera för Sias blogg grejen är ganska genant.
Miryan var den enda som upprätthöll en någorlunda mogen attityd förutom när djungeltrosan kom på tal för då blev det liv i luckan även hos henne.

Efter ett tag (ganska kort tag) förklarade Joakim att han verkligen behövde sova så vi lämnade, till allas lättnad, avdelningen på samma sätt som vi kom, högljutt.
Skämt och sido, Joakim mår helt ok med tanke på hans tillstånd och kommer att få ligga kvar över natten för observation men kommer att bli återställd. Han skrattade och skämtade lika mycket som vi andra och det verkade som om besöket uppskattades av honom.
Jag tror han ville att vi skulle gå så han kunde leka med sin nya Iphone4 eller ev. för att kunna ringa på syster djungeltrosa i lugn och ro.
Det var en trevlig förmiddag och det var mysigt att fira honom trots sjukhuset för vänner ska fira varandra så ofta det går.
Så grattis på födelsedagen Joakim!

Joakim


Joakim, Miryan, Martin & Birk?

Joakim, Jag, Martin & Birk?


Love/Sia

onsdag 13 oktober 2010

Min schwester Katerina

Katerina är min 4 år yngre syster. (jag ska göra ett inlägg där ni får se hela syskonskaran någon dag, vi e rätt många). 
Jag har en tendens att ge folk smeknamn och det är ingenting jag tänker på eller planerar, det bara faller sig naturligt att börja kalla mina nära och kära för annat än vad de heter.

Katerina fick på ett tidigt stadium smeknamnet Schwester (syster på tyska, just in case).
Åren gick och varje gång jag träffade henne så sa jag, hej schwester!
När jag ser tillbaka så kan jag faktiskt minnas att hon alltid såg lite undrande ut när jag kallade henne detta, ni vet en sån där lång blick innan hon svarade något.
En dag efter typ 10 år så sa hon:

-Sia, det e en sak jag alltid undrat. Varför kallar du mig för Sylvester?



Katerina
Mmmmmm Gulligt!!!!!!
Love/Sia

måndag 11 oktober 2010

Masker

När jag träffar människor så är jag oftast glad och social och den generella uppfattningen om mig är att jag är en stark person som klarar mig själv. Även de stunder då jag mår riktigt dåligt så åker glad-masken på vilket ställer till problem för mig när jag t.ex. ska beskriva mina problem för en doktor.
-Dr Ericsson! (rejäl handskakning) Kul att se dig igen. Allt väl? Ha haa lustig sköterska ute i receptionen bla. bla. bla. osv.osv.osv.
Hur jag mår? Jo, det e tungt, kommer inte ut ur lägenheten så ofta, självmordstankar fast det löser sig, ingen fara!


Min glad och undvikandemask ställer även till det i mina vänskapsrelationer.
-Hur mår du Sia?
-Jo, det e ok, själv då? Har du köpt din garderob än och hur går det på jobbet? Jaha, ja jag känner igen det där, ha haa, kommer ihåg när osv.osv.osv.


Vi pratar ofta om masker i vårat vänskapsgäng och om konsekvenserna som medföljer av att ständig ha dem på och vi är rörande överens om att de syftar till att dölja det inre. I alla fall så har det varit min övertygelse att jag använder mina försvar, mina rökridåer för att slippa känna vad som egentligen pågår inom mig, slippa visa vem jag är i rädslan att bli avvisad och att lösningen på detta såklart är att låta det yttre återspegla det inre alltså att det är ok att komma till sina vänner och vara på lågt humör istället för att spexa.
Grejen är den att jag inte känner det som om jag spelar teater för när jag träffar människor jag tycker om så blir jag automatiskt glad och pratsam. (tror jag)


Jag tycker mig ha förstått hela fenomenet och har verkligen trott att den största anledningen till att jag använder mina masker är att om jag visar mig själv fullt ut som jag är så kommer jag att bli avvisad fast jag tror aldrig att jag gjort tvärtom så jag kan ju aldrig vara säker på vad det verkligen är för känsla som är så jobbig att den måste döljas med en rökridå förens här om dagen.


Jag har haft samma tandläkare i många år, Christine, fantastisk kvinna. Vi har en rolig relation och vi skämtar mycket. Jag brukar komma in och ställa krav redan innan hon börjat undersökningen.
-Christine! Idag pallar jag inte med massa ilningar så du måste bedöva ordentligt, så där bra i nerven, ja du vet.
-Sia, det är bara undersökning idag!
sen babblar vi på om livet och annat.
Christine vet om min sjukskrivning och sist jag var där så var jag låg och ledsen och när jag var på väg in i rummet så slog mig tanken att jag skulle hoppa över att vara så där hyper och klämcheck och bara vara som jag kände mig utan att för den saken skull vara otrevlig så skillnaden blev att jag pratade och svarade på frågor utan att skämta eller försöka dra igång konversationer som absolut inte hade en chans att snudda vid någonting för mig obehagligt, ja jag var bara allvarlig helt enkelt. Efter bara en liten stund stannade hon upp och tittade på mig och sa,
-hur är det med dig, är du trött idag, du verkar tröttare än vanligt. Sist jag såg dig var du gladare.


Jag kände hur tårarna välde upp inom mig och jag fick verkligen kämpa för att inte börja storgråta. Jag svarade kort och satte mig i stolen som en på signal att vi skulle börja undersökningen men jag skämtade inte bort situationen. Christine visade då ännu mer empati genom att bara titta snällt på mig och visa att hon såg att jag var ledsen vilket gjorde det ännu svårare att inte börja gråta. Det hela ledde till att jag fick en fördjupad insikt om varför jag agerar som jag gör.
Sanningen är att om jag skulle visa mig själv som jag verkligen var så skulle jag få reaktioner på det och jag tror att jag skulle gråta varje gång någon visade att de såg mig, varje gång någon visade att de brydde sig om mig för när folk gör det så kommer jag i kontakt med vad jag verkligen saknar i mitt liv. Kärlek. Äkta respektfull kärlek som folk visar när de bryr sig om och ser varandra.


Mitt försvar handlar om att inte visa den olyckliga delen av mig som är ensam och som drömmer om att bli älskad för när man visar det så ger människor en oftast en dos av 5 minuters kärlek och den dosen ställer bara till det. Den dosen påminner mig bara om att det är många som älskar mig på avstånd och i korta perioder men att det inte finns någon som alltid finns där för mig, som älskar mig genom och trots allt. Den dosen påminner mig bara om det jag saknar i mitt liv och det är den känslan som är så farlig att den måste gömmas bakom rökridåer.
Det handlar inte om att jag inte vågar visa mig svag inför andra, det handlar om att jag inte orkar känna min egen känsla av att vara oälskad, min egen känsla av att ha misslyckats med det absolut viktigaste här i livet, min egen känsla av att jag inte klarar av att gå framåt längre för det finns ingen kärlek att hämta kraft ifrån och då lever jag istället i moment 22 där jag fortsätter att försöka ge kärlek till andra men ser till att deras kärlek aldrig når mig och på så sätt kan heller aldrig kärlekscirkeln slutas.


Insikten får mig att vilja skrika till de kärleksfulla främlingarna
-Stå inte här och överös mig med din 5-minuters dos av kärlek för om 6 minuter är du borta och jag blir ensam kvar med mitt levnadsdilemma, mitt stora öppna sår, kärlekslösheten som drenerar mig på all min kraft och som handlingsförlamar mig. Jag vill inte känna din kärlek för den retar mig bara och fyller mig med undran och självömkan. Så dra åt helvete med med din normala anknytning och dina trygga grundrelationer och låt mig vara ifred. Ska du älska mig så får du göra det på riktigt annars får det vara.


Insikter är bra, insikter gör en förändring möjlig men måste följas upp med handling om de ska ha något värde.
Jag vet idag vad jag saknar i mitt liv och hur mina försvar står i vägen för min egen lycka och jag ska göra mitt allra bästa för att uppnå min dröm om ett kärleksfullt liv.
Små handlingar som bidrar till kärlek, en mask i taget bort, undvika de destruktiva personerna som bara spär på lögnen att jag inte är värd att älskas och bereda plats i mitt sinne och i mitt liv för de som är kärleksfulla och jag ska öppna mitt hjärta lite mer varje dag även om det gör ont istället för att gömma mig bakom rädsla.

Love/Sia

lördag 9 oktober 2010

När livet förändras (Kajsa, Alice, Annie & Daniel)

Jag var på jobbet när telefonen ringde. Det var min lillasyster Kajsa, den yngsta i familjen, lillskrutten som jag vill skydda från allt ont. Hon lät upprörd, förvirrad och fokuserad på samma gång  och jag trodde att samtalet handlade om mormor eftersom hon låg på sjukhus och hela familjen hade börjat vänja sig vid tanken att hon när som helst kunde gå bort. Men Kajsa ringde inte om mormor, hon ringde för att berätta att Daniel var död.

Tre förkrossade flickor kom till min arbetsplats, Alice, Kajsa och deras vän Annie. Daniel var Kajsas pojkvän och Alice och Annies vän och han hade dött några timmar efter det att Kajsa lämnat honom i hans lägenhet ett dygn innan och allt pekde på att han tagit livet av sig.
Sorgen var stor hos alla tre men Kajsa hade drabbats hårdast och Alice som förstod det vakade över sin lillasyster som att hon ville skydda henne och hon stöttade henne på alla sätt även fast det innebar att hon fick sätta sin egen smärta åt sidan. Alice som har en stor medkänsla för andra är alltid omhändertagande och hennes fina, osjälviska sätt mot Kajsa under den här perioden gjorde nog hela skillnaden.


Kajsa, Alice & Annie
(Alice och Annie, jag beklagar er sorg och jag önskar att livet hade väntat lite med att visa er sin mörkaste sida. Det gjorde mig så ont att se era ungdomliga och lekfulla andar förändras till djupt sorgkantrade andar, små själar som varit med om livets oundvikliga, tragiska del alldeles för tidigt)...



 Kajsa var förtvivlad, krossad, chockad, ledsen och tyngdes av skuldkänslor över att hon inte "förstått", över att hon inte "gjort något" och det krossade mitt hjärta att stå och se henne i den oförståeliga, orättvisa situationen väl medveten om att det inte fanns någonting jag kunde göra för att ta bort hennes smärta men jag önskade att jag kunde ta över den. Hon var alldeles för ung för att behöva vara med om det här och han var alldeles för ung för att dö!

Det visade sig vid obduktionen att Daniel inte begått självmord utan dött av en akut lunginflammation. Han blev 21 år gammal.
Dödsbeskedet kom på måndagen och fredag samma vecka dog mormor och det blev för mycket för Kajsa som fortfarande idag lider av sin förlust, fortfarande undrar över varför livet ibland är så hårt och skoningslöst, fortfarande tänker på Daniel och undrar, "vad hade hänt om"...



Kajsa


Kajsa min älskling!
Jag vet att du lider, du är min syster, mitt kött och mitt blod och jag känner din smärta och jag vet att du ibland undrar om vi glömt vad som hände, undrar över hur vi andra kan vara så lugna och bara fortsätta fram när världens katastrof drabbat dig men kom ihåg att när det känns på det sättet så är det inte sanningen. Du finns i mitt hjärta alltid och jag kommer aldrig att glömma din smärta och din sorg!
Jag kommer ihåg dagen då du kom till mitt jobb,  jag kommer ihåg ditt ansikte och jag såg att någonting viktigt gått sönder inom dig och jag vet att det fortfarande plågar dig och jag är ledsen att du behövde uppleva Daniels död. Jag var så rädd att du skulle göra dig själv illa på ett oåterkalleligt vis för jag vet att du lekte med tanken och jag vill säga att jag inte skulle klara av att förlora dig, min älskade fina syster.
 Jag älskar dig så otroligt mycket!
Kram, din storasyster.

fredag 8 oktober 2010

Kräftfest med Torben & Schengul

Jag har inte ätit några kräftor i år så jag bestämde mig för att köpa ett paket utan att göra en stor grej utav det. Hela anledningen till att det blivit uppskjutet är att jag och mina vänner aldrig får till någon planering som funkar för oss alla.
Jag var faktiskt lite orolig över att känna mig ensam för äta kräftor är en sån där grej man ska göra i sällskap. Jag var långt ifrån ensam..




Torben
Den vita lilla tallriken med färdigskalade kräftklor var framdukad speciellt för katterna men den verkade inte vara särskilt intressant.




Schengul till höger
Man ville uppenbarligen åt den stora tallriken.



Vi delade på kräftorna som jag tyckte smakade sådär och kameran blev full av kräftspad men Torben och Schengul verkade nöjda.




Love/Sia

torsdag 7 oktober 2010

Felicia är död! Kan någon säga hur?

När Felicia föddes var det utifrån sett frid och fröjd. Mamma och Pappa hade varit drogfria i några år och även om deras beteende inte hade förändrats särskilt mycket sen de blev drogfria så fungerade det ändå något sådär med vardagsrutiner såsom mat på bordet, räkningar, födelsedagskalas, tvättstuga och godnattsagor och även om det aldrig fanns tid över för Felicia och hennes frågor för att föräldrarna var för upptagna med att bråka med varandra så var flickan ändå hel och ren. Felicia tänkte:
-jag borde känna mig glad fast det gör jag inte. Det är något fel på mig.


Både Mamman och pappan i familjen var omtyckta av grannar och vänner och även om det reagerades en del på deras intoleranta sätt gentemot Felicia så var det ändå ingen som sa något till dem utan man gav istället huvudet- på- sned- blickar till flickan som i sitt stilla sinne undrade:
-Varför ler alla och tittar på mig när mamma skriker? Det kanske är så att det här är roligt fast jag inte förstår det. Bästa att skratta med så att de inte märker att det är något fel på mig.


Tiden gick och mamman bestämde sig för att hennes liv var alldeles för tråkigt utan alkohol och trots hennes tidigare erfarenheter av att alkohol alltid ledde henne tillbaka till överkonsumtion, andra droger och en galen personlighet så tog hon ändå det första glaset. Mamman var dock aldrig helt borta utan kunde ibland, genom alkoholdimmorna, skymta sin dotter som satt på golvet och pockade på hennes uppmärksamhet.
Ett störningsmoment i mitt liv är vad du är. Du hotar mitt innersta inre med dina kärlekstörstande små barnögon och din äckliga önskan om närhet. Du påminner mig om allt jag inte klarar av, tänkte mamman men sa istället:
-Felicia, du vet att jag älskar dig va?
-Ja det e klart att jag vet och jag älskar dig också mest i hela världen mamma, sa Felicia men tänkte:
-Jag kan inte känna din kärlek och jag förstår, ingen kan älska mig, jag är inte värd att älskas.


Det dröjde inte länge förens pappan i familjen tyckte att hans liv var otillfredsställande och följde i sin frus fotspår och nu var hemmet en härlig cocktail av alkohol, lugnande tabletter och smärtstillande och så förblev det ett tag tills pappan bestämde sig för att  gå hela vägen när han ändå höll på och när pappan började injicera amfetamin så tog det fart i huset.
Mamman och alla andra i omgivningen hade en syndabock. En knarkare!
Bråken och våldet avlöste varandra och det blev svårt för någon i familjen att värja sig. Felicia förstod att mamma hade det svårt och gjorde allt i sin makt för att hjälpa henne.
Hon hjälpte till att leta efter droger och tillbehör i sin pappas fickor och när hon hittade dem så gav hon dem direkt till sin mor som alltid belönade henne med en kommentar som "vad skulle jag göra utan dig" och på kvällen när/om mamman läste en godnattsaga men istället för att läsa började gråta över sin olycka så tröstade Felicia henne.
Felicia tänkte inte så mycket längre. Hon var alldeles för upptagen med att försöka andas normalt, försöka bli av med trycket över bröstet.


I 12 år levde Felicia med att medla mellan mamma och pappa och all övrig tid försökte hon gömma sig, smyga längs tapeterna för hon hade lärt sig att all ilska och frustration som fanns i hennes hem helt plötsligt kunde vändas emot henne men hon hade inte riktigt förstått vad det var hon gjorde som fick hennes föräldrar att skrika åt henne, hon visste bara att det var någonting med henne som gjorde dem väldigt arga och besvikna.
Hon gjorde heller inga ansträngningar att berätta om viktiga saker för hon förstod att det inte intresserade dem, det visade de tydligt genom att alltid svara, va roligt gumman, utan att ens lyfta blicken för att se på henne. Hon kom inte ens ihåg när de tittade på henne sist utan att skrika.


Efter 12 år började hon leta efter uppmärksamhet på andra platser och hon märkte även att alkohol hade makten att stilla monstret, det där jävla skrikande monstret i hennes bröst så hon drack så ofta hon kunde.
De äldre killarna på skolan såg Felicias sökande och bjöd in henne på fester och Felicia tänkte:
-De ser mig
och senare på festen när de unga männen turades om att ha sex med henne så var det ända hon kunde tänka:
-Snälla, se mig, älska mig!!
och när festligheterna något år senare trappats upp ytterligare och Ronny 33 hjälpte henne med hennes första spruta heroin så hade hon bara en tanke i huvudet:
-Spelar ingen roll..

Felicia blev 16 år gammal, hon dog samma kväll i sina egna spyor och trots att hon hittades ensam i en portuppgång så hittade man spår av att hon hade haft sex med fem olika män den natten. 
Hennes död skulle enkelt kunna avskrivas som ett dödsfall p.g.a. droger men det var inte drogerna som dödade henne, det var kärlekslösheten!

Det sista Felicia tänkte innan hon dog var,
-stackars mamma..


(Det här inlägget är dedikerat till Felicia men även till hennes mamma som växte upp på precis samma sätt).





Love/Sia

Bara irriterande

 "Anslutningsåtgärden misslyckades. Vill du prova igen"?
Hmm, vet inte, informationsruta från helvetet. Låt oss se, jag loggar in ca åtta gånger om dagen och du dyker upp varje gång, jag svarar ja vid varje tillfälle så vad tror du? Vill jag prova igen? 

Ungefär lika irriterande som
Whitney Houston
did you meen Whitney Houston?
Yes Mr Spotify I ment Whitney Houston!

Eller kanske den här
För att skicka kommentaren fyll i bokstäverna du ser i rutan
kColgoglLafeI 1o0scCcdewreiI
Jahaa, jag trodde det var ett litet l men det var ett stort I. Så dumt av mig.
Vill du prova en ny kombination?
Ja tack!
S0mberAL FatiH
Ahhh ha haa. En nolla! Nu e du lite väl busig va? Kom igen nu. Give me a break here. Jag ska bara skriva "tack för ditt inlägg" på en blogg som jag tror e kopplad till blogger, inte riksbanken, inte SÄPO utan blogger.
Ok, prova den här.
Get A Life U petReNizing bitCh!

Ja vad kan man säga? Jag kanske sitter vid datorn lite för mycket.
Love/Sia

onsdag 6 oktober 2010

Climie Fisher

Svårt att skriva någonting idag så jag lämnar er istället med åttiotalets absolut bästa låt!
(väl medveten om att jag ofta blir retad för dålig musiksmak)
Jag hade glömt den och blev så glad när jag hörde den igen.
Mina tankar idag är på kärlekens kraft och hur den kan förändra ens liv såväl positivt som negativt.
(Tyvärr så fanns inte originalvideon som innehöll dansare med för stora jeans hopsnörpta i midjan men den här får man ju följa med i texten istället).
Enjoy!


tisdag 5 oktober 2010

Martin och hans nya bil

Martin är en av mina närmaste vänner och jag vet inte vad jag skulle göra utan honom om jag ska vara ärlig. Jag tror inte att det finns ett enda tillfälle då han inte ställt upp när jag bett honom om hjälp och det kan vara allt från "Snälla Martin, kan vi inte åka till IKEA, jag vet att det e lönelördag men jag behöver verkligen nya glas idag" till "kan inte du komma ut och äta, jag får inte i mig någonting idag för jag mår för dåligt".
Marte ställer alltid upp för mig! 
(och om han någonsin funderar på att säga nej så kan han ju inte gärna göra det efter detta inlägg)..


Jag & Martin
Även då Martin är en man med många tillgångar så måste jag ändå säga att hans härligaste egenskap är humor och han tillåter att vi skämtar på hans bekostnad och jag kan säga att det blir en hel del av den varan.
Vid flera tillfällen har jag "roastat" Marte på hans FB-sida och den senaste slingan initierades av Marte själv då han helt oprovocerat efter flera månaders FB-tystnad klev ut som den lilla firestarter han är och fyllde sin status med konstaterandet Vindaloo!



Firestarter
 Det skulle han ju inte ha gjort! 10 minuter senare hade han 30 kommentarer på uttalandet som alla var av smädande karaktär då vi alla vet att han helst äter chicken tikka masala när han är på indisk restaurang och Lollo la till och med upp en länk från Findus reklam som handlar om sambandet mellan att äta chicken tikka och bära mjukisbyxor!

 
Louise men kallas för Lollo!
 Hur som helst så är Martin den perfekta gentlemannen som alltid kommer och hämtar en i bil vilket är väldigt skönt och vi ser alla bilen som en stor tillgång i vårat lilla gäng. Problemet är bara att bilen också ställt till det en del i Martes liv genom att dra polisens ögon till sig så han blir stoppad typ var och varannan dag.
Martin själv har aldrig riktigt förstått varför...



SAAB:en även kallad Ewke efter nummerplåten EWK
Vi i umgängeskretsen har tjatat på Martin om att han ska köpa en ny bil men det var inte helt enkelt att övertala honom för han trivdes verkligen med sin gamla SAAB men tillslut kom ändå dagen då han gjorde slag i saken.
Det var en glädjens dag när Martin drove up in a brand new BMW!



Nya bilen som av naturliga skäl får namnet Tappen


Martin och Anna-Pia i den nya bilen

Slutet gott allting gott!
Polisen är nöjd, Martins alla vänner är nöjda men framför allt så är Martin nöjd vilket är det viktigaste för han är såå värd att ha en fin bil.
Fina vänner som Martin är svåra att finna och jag önskar honom bara det bästa!

Love/Sia

Guld från USA

 I dag kom leveransen.
Min vän som var på semester i USA mailade mig och frågade om det var något särskilt jag ville ha. Hon skrev att det fanns så himla mycket att välja på så hon förstod om jag inte kunde svara direkt.
Det tog mig exakt 10 sekunder att svara på mailet.
"Tack för förfrågan, hoppas du har det bra och allt det där. Jag tar en svart/spets push-up från serien very sexy strl 34 C från VICTORIA´S SECRET"!!!

Jag antar att det hade varit på sin plats att svara något i stil med
"ok, jag ska tänka men du behöver verkligen inte köpa någonting alls" men i stället skickade jag ett till mail efter en stund.
"Du, ta en i strl 34 D också, jag svär jag betalar"
Helt hetsig.

Det finns få affärer som gör mig så lycklig som just Victoria´s Secret och faktum är att de enda BH.ar jag använder kommer därifrån. Inte nog med att de har de bästa BH.arna de har ju så fina påsar och presentpapper också.

Thank you sweet Marie!








Love/Sia

måndag 4 oktober 2010

Övervikt, ålder och pinsamma moves

Nathalie fyllde 26 år härom dagen så jag och Anna-pia gick till Mommas där tillställningen hölls för att fira vår vän.



Det var en trevlig samling tjejer som var där för att fira Nathalie men jag kunde inte undgå att notera att alla var typ 10 år yngre och minst 10 kilo smalare. Jo det är såna tider nu. Jag går runt med en konstant medvetenhet om min vikt och tyvärr så uppenbarar sig mindre smickrande drag i form av avund gentemot vackra, unga och smala kvinnor.
Gud vad jag hatar det. Jag vill inte avundas mina medsystrar tvärtom så tycker jag om den del av mig som uppskattar vackra kvinnor och som vill att mina vänner (och även främlingar) ska trivas med sig själva och vara så vackra de bara kan.
Just den här kvällen dock så fastnade mina tankar på hur jag kunde vara så dum att jag tagit på mig en knallblå jävla påfågeltröja på min 10 kilos överviktiga kropp.
Ni vet när man får den där känslan av "herregud, mitt huvud måste se jättelitet ut". Ja, den situationen hade vi där, en stor blå påfågel med knappnålshuvud. Fint! Bra planering!
Det jag menar är att jag skulle ju faktiskt kunna vara lite snäll mot mig själv och ta på mig en svart, mindre uppseendeväckande tröja istället för paljettoppen från attentionseekers-land.

Kvällen var hursomhelst mycket trevlig och eftersom jag nu är helt besatt av min blogg så ska självklart kameran fram i tid och otid så jag fotade en del och vi skrattade rikligt för de flesta bilderna blev helt katastrofala.
Jag, Miryan och Anna tog säkert 50 bilder på oss tre men det var svårt att få till det men slutligen enades vi om denna.





Bra bild, två unga latinobrudar med tuffa moves.
Jag var från början med på kortet men vi var rörande överens om att jag skulle klippas bort. Tydligen hade jag inte riktigt förstått instruktionerna om att vi skulle se lite ghetto-coola ut så ursprungsbilden var lite, ja döm själva.....





Allvarligt! Vad tänkte jag? Gick det till såhär i hjärnan sekunden innan kortet togs?
(Hmm se cool ut Sia, ja, ok, jag vet, Tummen upp! Det funkade ju på åttiotalet, kommer inte ihåg riktigt men va inte det  tecknet för gängtillhörighet på Södermalm)?

Eeh nej, det  var det inte. Det enda som bevisas här är att jag är white toast och jag ska hålla mig så långt borta ifrån rap-poser som möjligt. Inget gott kan någonsin komma ur det här.

 Nathalie....


....brukar försöka hälsa mig med en knuten näve och jag förstår att jag ska knyta min så våra nävar kan mötas i en cool "Whazup girl" hälsning men vet ni, rätt move för rätt person. Jag håller mig gärna till en ålders
adekvat kramhälsning tack så mycket.


Hursomhelst så utmynnade kvällen i ett beslut att faktiskt ta tag i min vikt varpå jag dagen efter påbörjade "äta lite mindre vid varje måltid"-metoden.
Jag åt min grötfrukost och lät bli alla onödiga mellanmål och sen lagade jag lunch, lite kyckling i ugnen med potatis och grönsaker.
När maten var klar och jag tog den första tuggan så kan jag bara säga att Sweet Mother! That poor bird didn´t stand a chance. Självklart hade jag fått till den godaste maten världen någonsin smakat och jag slafsade i mig den där kycklingen som att det var min sista måltid eller som min syster Natashja skrev om sin son som hon ammar " han snaskar patte like there´s no tomorrow"!

Jag lyckades trots allt hålla matschemat den dan även då min kropp, så fort jag bestämt mig för att dra ner på mat, reagerar med att direkt gå in i ett abstinensliknande tillstånd som genererar hunger, yrsel och jävligt dåligt humör. Jag åt typ lika mycket som en tre-barns familj gör under en dag så det har ingenting med för lite näring att göra utan mer bara en "predisposition for an appetite".

Ok, jag ska försöka ta mig tillbaka till min trygghetzon så fr.o.m. nu så blir det lite mindre mat och under inga som helst omständigheter något utövande av hip- hop moves.

Love/Sia

söndag 3 oktober 2010

Fler fåglar och min syster Alice- ornitologen

Jag vet inte varför men jag har varit väldigt fascinerad av fåglar de senaste åren. (jag älskar fåglar och grodor)!
Det var en vän som uppmärksammade mig om att jag pratar om dem var och varannan dag. Vart jag än arbetar så följer jag någon form av fågelliv på gården när jag går ut och röker.
På ett ställe var det den hetsiga sädesärle-pappan som försökte skydda sitt bo från oss rökare som uppenbarligen, i hans värld, kom för nära. De andra la inte märke till honom men jag såg hur han flaxade runt våra huvuden och skrek, En dag kom han faktiskt så nära att jag kände att det blev Hitchcock -tema på gården.

På en annan arbetsplats var det det vanliga utbudet av gråsparvar och duvor som initialt kan tyckas rätt tråkiga men det är de inte. När man studerar dem lite så ser man att de har egna personligheter och det var en fröjd att se en ny generation klumpiga småduvor lära sig flyga.
Jag kommer ihåg särskilt en. Jag förstod inte att det var en unge utan trodde att han attackerade de andra två som satt på grenen för han flög mot dem flera gånger utan att landa och bara flaxade runt helt hysteriskt. Tillslut förstod jag att han inte var så rutinerad på att landa än och att det var hans släktingar som satt där. Gulligt.
Tyvärr så var alla fåglarna borta en dag och istället fanns där en annorlunda fågel som jag beskrev för min vän som "en stor fågel med sneda ögon".
Min vän har retat mig mycket för det uttalandet (han tror att jag hittar på sånt  och brukar fråga -hade den verkligen sneda ögon Sia)?
Och ja, det hade den. Kanske inte riktigt sneda men som tydligt markerad kajal kring ögonen hade han i alla fall. Jag tror att det var en rovfågel som ätit upp de andra fåglarna eller åtminstone skrämt dem.

När detta fågeltema pågått i några år så satt jag hemma hos min mamma och fikade med mina småsyskon. Jag berättade då om en annan fågel som fångat mitt intresse på min innergård med samma okunniga beskrivning "han hade vita fjädrar runt låren så det såg ut som om han hade byxor och han var fläckig i mönstret".
Helt plötsligt börjar min syster Alice prata om vilken typ av fågel det skulle kunna tänkas vara och hon beskrev fågelarter på ett mycket kunnigt sätt varpå jag lite skämtsamt säger,
-vadå, e du fågelskådare eller?
Ja, sa Alice och så gick hon och hämtade massa fågelböcker och fotografier av fåglar och så berättade hon att hon var ute och fågelskådade ibland.
Jag blev väldigt överraskad över att vi är syskon och intresserar oss för samma sak utan att vi visste om varandras intresse.
Vi bestämde oss för att gå ut och fågelskåda.

Det var väldigt kallt dagen vi tog oss ut och jag tror att det endast var typ 30 fåglar i hela årstaviken och absolut inga exotiska sådana men gillar man fåglar så kan även ett gäng kråkor bli intressanta.
Alice hade med sig en påse frön och sa att om vi kastar dem så hör fåglarna det och kommer närmre. Som vanligt skrattade jag lite nedlåtande för jag tyckte det lät dumt men hon hade rätt (förstås). Kråkgänget visade intresse och kom närmre.

Min syster är så himla gullig och kärleksfull och jag uppskattar att umgås med henne. Hon är seriös och ordentlig när hon gör något och vet vad hon pratar om och det var en helt fantastisk förmiddag vi spenderade tillsammans. Jag var som vanligt så där Sia-spattig och hon så där Alice-lugn.
Vi tittade på de fåglar vi såg genom hennes kikare och hon lärde mig skillnaden på grönfink (tror jag den hette) och talgoxe och de är svåra att hålla isär ska ni veta.
Hursomhelst så är ett annat släktdrag att alltid ha fel vinterkläder på sig så efter ett tag gick vi hem och fikade istället men här är några av bilderna från min och Alice dag fast inga fåglar fick vi på bild tyvärr.







Love/Sia