Marte speglar

Jag och Martin åt gyros ikväll och sen satt vi och pratade lite. Vi kom in på "dolda" delar av folk så väl andra som oss själva och med dolda delar menade vi t.ex. kroppsspråk eller attityd som man kanske inte är medveten om att man har.

Jag tog tillfället i akt och gjorde ett litet erkännande och berättade för Martin att jag för typ ett år sedan satt på jobbet pratade i telefon med en klient som var väldigt aggressiv och bångstyrig i största allmänhet. Efter ett långt och tålmodigt vädjande till personen i fråga så sänkte jag rösten och talade på ett helt annat sätt.
Jag tyckte att jag varit bestämd och tydlig men min kollega kom in i rummet och sa att jag lät som en gangster.
Jag tänkte på det litet och kom faktiskt fram till att jag har lite utav en krimmo-attityd när det vankas bråk eller oenighet. Ni vet, det vanliga, stel i blicken som en hund som kör "den som stirrar längst och inte viker undan vinner leken" kombinerat med lågt tonfall och något framåtlutad kropp samt förstås utsändandet av signaler som betyder att "jag kommer att slå dig", vilket alltid fungerar trots avsaknaden av muskler.

Jag kände mig lite stolt över mitt erkännande av en sån penibel defekt och var säker på att Martin skulle vårda min nyss visade sårbarhet men nej nej, Marte blev helt till sig, nästan som om han väntat på att få ur sig någonting länge så han avbröt mig till och med och sa.
"Ja, när du spårar så blir du lite som en sån där förortsfjortis! Typ som en 15-årig tjej från Rinkeby"!

Jag tänkte stilla för mig själv
"Ok, e det nu vi släpper ut skiten, säger vad vi verkligen tycker"?

Jag tyckte även att det var intressant att han valde att säga när du spårar???
Jag trodde vi var överens om att jag hanterat servitören på vårt stamställe rätt bra, läxat upp honom på ett värdigt och moget sätt men ett år senare så kommer det fram att Martin tyckte det var en urspårning?
Fantastiskt.
 Mitt försök att framhäva mig som Ma Baker gick tydligen i stöpet och landade i stället i
Sia, en tonårs-kicker!