Empati och eftertänksamhet efterlyses

"Här är mannen som sitter häktad/misstänkt för mordet på Elin"
Ursäkta, vad är det för dumheter? Menar folk allvar med att hänga ut personer innan det är säkert att de är skyldiga? Går det till såhär?


Vaknade tidigt, tog en kaffe och kände sen för att förstöra en annan människas liv. Jag menar, det pekar ju åt att han är skyldig och e han mot förmodan inte det så har ju jag i alla fall visat att jag är engagerad. Ingen biggie, jag fortsätter att leva mitt trygga liv genom att ta hand om ungarna, gå till jobbet, gå till gymmet ja i största allmänhet vara fri att gå vart jag vill utan att vara rädd för att människor ska ge sig på mig för att jag hängts ut som mördare.


Jo det är enkelt att tryggt sitta hemma bakom datorskärmen och spela Gud.
 Jag vet att det ofta är så att man vet vem den skyldige är innan personen dömts MEN jag vet också att det finns hur mycket folk som helst som varit oskyldiga och sen spenderar ett helt liv med att behöva försvara sig, leta bostadsområde där ingen känner igen dem för ingen vill bo bredvid dem och för att inte tala om leta arbete när ingen vill anställa en misstänkt pedofil eller misstänkt mördare. (ingen rök utan eld).
Äh, spare me the bullshit! Ibland är elden bara en missriktad önskan om att hjälpa till och empatin för den drabbade familjen blir så stor att eftertänksamheten flyger ut genom fönstret.
Röken ligger dock kvar för den uthängde långt efter det att elden från den självutnämnde domaren släkts.


Empati handlar inte bara om att kunna känna med personer som uppenbarligen har det svårt och lider på ett sätt som man själv förstår det handlar även om att kunna förstå och känna för personer som man själv inte har en egen brinnande känsla för, att ha förmågan att förstå hur vilken människa som helst skulle må i en viss situation.
Det är faktiskt inte så svårt tvärtom det enda man behöver göra är att sätta sig in i situationen själv. Hur skulle jag må och leva om jag blivit falskt uthängd och hela mitt samhälle förkastade mig, hotade mig, avvisade mig och vägrade att ha med mig att göra?


Jag tycker att vi ska stötta utsatta människor, hjälpa till att bekämpa orättvisa, göra våra röster hörda för Gud vet att samhället behöver mer civilkurage och engagemang men folk får för fan tänka efter innan innan de fyller i sina statusuppdateringar då ett enkelt klick på datorn kan ge ödesdigra och ibland fatala konsekvenser.

Love/Sia

Sweet miss Anna-Pie

Anna-Pia, Liselotte och jag var på väg hem från fotbollsträningen när plötsligt Anna-Pia fick ett spontant infall att lära ut lite av sina "Norrlandskunskaper"

Jo nu ska ni få se..

..jättemycket näring i dem här, man kan överleva en hel vecka i Norrlands skogar på denna "honung"

(Kommentaren ledde direkt till att jag började häckla Anna-Pia för att hon sa honung istället för nektar och att Liselotte, som också hört felsägningen, vände sig om och utövade "The silent treatment").

Ja ja, fortsätt dryga er bara men ni skulle inte överleva en dag utanför tullarna era Jävla Stockholms-as

Sweet miss Anna-Pie min allra käraste vän!
Alltid sweet (förutom när man retar henne för hennes Norrlandsursprung).

Love/Sia

Följ min blogg på bloglovin

Follow my blog with bloglovin

Ja, klicka på länken ovan. (beskrivning längre ner)
Bloglovin är ett bra forum där du har alla dina favoritbloggar på ett och samma ställe. När du går in så ser du vilka som har nya inlägg direkt och slipper gå från sida till sida.
Det är också ett forum där du kan like.a det du läser och på så vis hamnar bloggaren högre upp i listorna och kan på så sätt få fler anhängare.
Du kan ju like.a mina inlägg t.ex. (BIG SMILE)!

Min syster som verkar vara något av en Bill Gates när det kommer till datorer hade den här beskrivningen på sin sida som jag snodde rakt av för om ni är någorlunda lika mig så behöver ni hjälp.

Fåglarna på hörnet.

Klicka igång musiken och njut av bilderna från Hornsgatans fågelcafè.

          

 inte nog med det, kolla här

                                                                                                                                              

Mr och Ms Bird i metallform.

Love/Sia

Nu jävlar ska de inre och negativa protestmakarnas röster tystas. Jag ska köpa en servis!

Hur får alla till det i sina hem?  Hur har de råd att köpa allt och hur valde de just den där soffan och det där porslinet? Ja, frågorna är många. Jag kan inte räkna antalet timmar jag suttit och tänkt på hur jag vill att mitt hem ska se ut men när jag tänker på alla de små projekt som jag vill genomföra blir det nästintill outhärdligt. Det bara sprakar i huvudet för jag har aldrig vetat hur jag ska börja. Enligt mig så måste jag ha jättemycket pengar så jag kan köpa allt på en gång och med tanke på att det inte hänt än så består mitt hem av arvegods och jag trivs inte alls!


För några månader sen bestämde jag mig för att skaffa mig en fin servis då en vision jag har om mitt liv är att kunna duka till  minst 5-rättersmiddag  för familj och vänner och jag vill kunna göra det på ett sådär roomservice-stylat sätt med olika färger på tallrikarna, fina tygservetter och matchande småfat och med en stor, onödig centerpiece i mitten av bordet.
Jag började leta efter de stora tallrikarna men har letat sen dess och inte hittat någonting som faller mig i smaken då beslutsångesten över vilken färg ska jag ha på tallrikarna alltid infinner sig?
När jag står i affärer och tittar så får jag för mig att jag tycker det är äckligt att äta från färgade tallrikar så de måste vara vita.
Jag förstår inte varför eftersom jag idag har en väldig massa färg på tallrikarna och det slinker ner en väldig massa mat via dem. Det blir också svårt för mig när jag hittar en tallrik jag tycker är fin för då uppstår genast tanken, vad ska jag matcha dem med för assietter och glas, och fat och soppskålar osv osv.
Det slutar alltid med att jag inte köper någonting alls och jag fortsätter att äta på mina ärvda, fula tallrikar.


Tillslut kom dagen när jag förstod att jag behöver köpa saker jag tycker om när jag väl hittar dem utan att tänka så himla mycket och i min jakt på tallrikar så hittade jag istället en rosa kaffeservis. Självklart uppstod tankarna, Nej det här går inte! De är ju löjligt rosa och passar inte till någonting! Men fast besluten att omvandla mitt hem så köpte jag den ändå.
Jag har bjudit mina vänner på kaffe och hembakad brownie på min rosa servis och jag kan säga att kopparna var svåra att dricka ur och att hela servisen var helt otymplig men det spelar ingen roll. Jag älskar den ändå! Den e såå fin och bara vetskapen om att den står i skåpet och att jag köpt den själv för att jag ville ger mig inspiration att fortsätta skapa det hem jag vill ha för mig själv.

I samma veva hittade jag tapasfat som jag blev kär i men i vanlig turordning tänkte jag NEJ, nu måste jag skaffa en grön servis för att matcha, eller blå. Nä, jag vägrar äta på en blågrön servis!!
Jag fick återigen anstränga mig för att inte kväva den där lilla rösten i mig som faktiskt skrek rätt ut att den ville ha faten och tillslut köpte jag dem.

 Det jag märker är att jag har svårt att gå ifrån mina gamla och ingrodda mönster.
Istället för att bara köpa det jag tycker om och se vart det för mig, ni vet, låta det inre styla mitt hem, så dödar jag oftast den lilla rösten som vet precis vad den vill ha med intellektuellt bullshit som säger att, nej rosa koppar passar sig inte i en vuxen kvinnas hem. Om mitt inre fick välja mer så skulle mitt hem spegla mina positiva, romantiska, barnsliga och mångfasetterade drag och jag skulle som ett resultat såklart trivas i mitt hem.
Jag kan inte låta bli att tänka att mitt hem idag är ett resultat av rädsla. Det är som om de gamla slitna möblerna tyst viskar "ditt inre duger inte så låt det för faan aldrig sippra ut för omgivningen att se, nej nej, förändra ingenting låt oss vara kvar som en ständig påminnelse om att du är så rädd för att välja fel så du inte väljer alls".

Klart som fan att de viskar. De vet att deras tid snart är ute. Förändringens boll har satts i rullning..I går köpte jag lila, vackra lövformade assietter. Kärlek uppstod vid första ögonkastet och jag ska inte uttråka er med att upprepa vilken process jag var tvungen att ta mig igenom för att köpa dem för det viktigaste är att det var enklare denna gång, så pass enkelt faktiskt att jag även köpte de matchande små sidofaten. Och vet ni, med lite träning inom just detta område så har de negativa rösterna börjat tystna och jag är ett steg närmare en av mina drömmar.
Drömmen om ett liv med många nära och kära som samlas i mitt hem för att umgås och såklart äta på den vackra, noggrant utvalda servisen.

Lönehelg

"Mitt hjärta har en frusen inneboende med pajat självförtroende som inte mår så bra"

Världens bästa reklamfilm. Gripande på något vis.

The mind is willing but the flesh is weak

Tänkte bara följa upp gårdagens blogg om "Just idag är jag stark".
Jo tjena. Jag var hur stark som helst i ca två kvarter sen drabbades jag av trötthet och till råga på allt hade jag en alldeles för tjock jacka på mig så det var en varm och obehaglig liten utflykt vill jag säga.

Svettandes och flåsandes fortsatte jag ändå min promenad  och hamnade tillslut i jeansaffären där slagsmålet med the curvejeans eller va faan de nu hette tog de sista av mina krafter.
(Svettig, tjock, utmattad + stretch jeans är ingen bra kombination).
De passade inte! Universum hjälper till my ass. Vet inte vilken skit-självhjälpsbok jag läst det i. 

Hursomhelst så lyckades jag ta mig hem och slocknade på soffan där jag låg utslagen i flera timmar.
Utmattad betyder utmattad och det är bara att gilla läget. Men jag tänker fortsätta att ta tillfället i akt och vara konstruktiv när kraften kommer och även att driva på lite mer varje dag för att komma tillbaka i full styrka för som jag sa, om det inte går över idag så gör det ju det en annan dag.

Love/Sia

Just idag är jag stark

Jag älskar dagen då det vänder, dagen när hoppet kommer och knackar på, dagen när det återigen känns som om allt är möjligt och jag inte kan vänta en sekund med att ge mig ut och ta igen allt det där som bara var tankar dagarna innan.
Jag förstod att någonting var annorlunda i morse när jag utan för mycket motstånd bara tog tag i disken och efter det förstärkte jag den nyvunna livsglädjen med bra musik och happy thoughts så nu ska jag ut och köpa mig ett par Curvejeans (tror de hette så) och jag vet att de kommer att passa för när man väl bestämmer sig för att gå i rätt riktning så eftersträvar hela universum att hjälpa till.

Ja! Jeansen kommer att passa för det är dags att stoppa ner "jag e fet och ful" tankarna tillsammans med depressionsfettet i ett par nya snygga jeans och börja om precis där jag befinner mig och inte där jag önskar att jag var. Bara för idag ska jag tänka mig snygg, smal & lycklig och leva mitt liv precis så som jag vill ha det!

Om det här är ett tillfälligt parti av styrka spelar ingen roll för sanningen är att går det inte över idag så gör det ju det en annan dag. Alla känslor går över och saker och ting förändras vare sig man vill eller inte.

Jag har väntat så länge på just denna dan och det e skönt att den äntligen kommer!

 Sing it Kenta!



Love/Sia

En svag latte tack.

- När du säger svag latte, menar du då att jag ska göra den på en halv enkel espresso eller vill du att jag gör den så som vi alltid gör den här, på en hel enkel espresso?

  Kaffegöraren talade väldigt långsamt och som de flesta andra kaffeförsäljare gör så uttryckte hon starkt att det var en jävligt dum begäran och att hon e såå jävla trött på alla jävla idioter som ska vara så jävla speciella med sitt jävla kaffe!!! Va? Komma in här och tro...

Ok, slappna av nu Lotta 22 år! Jag vill absolut inte uppfattas som dryg men skulle du kanske kunna finna dig i din plats här på jorden som just i denna sekund innebär att du har ett serviceyrke som just på det här  jobbet innebär att du är anställd för att ta emot kaffebeställningar, ta betalt och sen servera kaffet, ingenting annat. Hela jag-retar-mig-på kunderna-så- jag- håller- på- att -dö/kom-inte-in-hit-och-tro-att-du-ska-säga-till-mig-vad-jag-ska-göra-grejen är väldigt o-charmig och faktiskt totalt opassande.
Det var verkligen inte min mening att på något sätt utmana dig som person eller på annat sätt starta en maktkamp om vem som har den största kaffekunskapen. Seriously, jag ville faktiskt bara ha en svag latte.
Ett litet tips Lotta, nästa gång kan du svara;
På enkel?
Det räcker så, tro mig jag kommer att förstå att du syftar på mitt kaffe.

Love/Sia

Jaha! Och vart har du varit då?

Jag kommer in på gymmet efter en tids frånvaro och hälsas av frasen,
- Jaha, och vart har du varit då?


Ska man säga sanningen i sånna lägen?
 -Jo det e så att jag har legat hemma på soffan och tröstätit därför att jag känner mig fet, gammal och ful vilket har lett till en neråtspiral av självömkan som i sin tur genererat ett existentiellt begrundande av mitt faktiska värde här på jorden så det senaste dagarna har jag mest funderat på om det är någon mening med att fortsätta eller om jag kanske bara ska ta mitt liv.


Eller ska man kanske svara såhär?
 -Jo det e så att mitt 550 kronorpermånadsmedlemsskapskort här endast syftar till att det ska se flashit ut när jag öppnar plånboken för mitt grundläggande mål är faktiskt att gå igenom livet och se ut som en påse geléhallon samt vara i blickfånget för förskräckta barn på badplatser som livrädda springer gråtandes till sina mammor i chock över att det var första gången de sett så stora och slappa skinkor för att inte tala om långa och sladdriga bröst.
Så, nu när vi klarat ut det Herr tvättbräda vars mål här i livet verkar vara lite annorlunda än mina så kanske du kan göra ditt jobb och dra mitt kort?


Jag antar att Herr tvättbräda (som precis fick en mycket större skopa ilska på sig än vad han förtjänar) vill väl med sina käcka kommentarer och hoppas motivera mig till att komma oftare men han lyckas inte särskilt bra vill jag säga. Tvärtom. Nu sitter jag med "måste börja träna" ångesten OCH " va fan ska jag svara gympersonalen" ångesten.


Nästa gång kan jag ju i.o.f.s. svara att,
-Sista gången jag tänkte gå och träna så bloggade jag om er och åt glass istället. Japp, du hörde rätt. Jag inte bara åt glassen utan grät som ett barn vid första tuggan och skrek ut i lägenheten WHY??
Joru, man kunde ha trott att det var en crackpipa istället för en glassbåt men nu e jag här, redo att ta nya tag! Så, om du är gullig och drar mitt kort nu så...


Jag vill här förklara att jag är mkt medveten om att tillämpande av depression leder till mera depression och att jag förstår hela KBT grejen -tänk annorlunda -gör annorlunda -så känner du småningom annorlunda osv. Jag förstår även att vi alla har ett val och väljer våra liv.
Tycker bara att det är lite underligt att så många väljer att må så dåligt och vara så elaka mot sig själva.
Det är enkelt att säga "det är ditt val" följt av t.ex. "det är bara att sluta röka" när man själv slutat.
Hur många rökare har du hört säga "det är bara att sluta" när de fortfarande röker?
Visst, några uttalar sig så men det är förstås bara för att förekomma och undvika skuldbeläggande blickar och kommentarer som säger att man är en svag och dålig människa för annars skulle ju rökaren vara rökfri istället för att, puffandes på en cigarett, sitta och sprida "det är bara att göra det" budskap till höger och vänster.

Det som är svårt är svårt och det som är lätt är lätt.
Jag kan t.ex. utan några som helst problem  gå och lägga mig efter att ha suttit i soffan några timmar men ponera nu att jag ger detta förslag till Herr Tvättbräda.
-  Herr Tvättbräda.
I kväll så ska du gå och lägga dig utan att först ta din 2 timmars kvällspromenad.
När Herr Tvättbräda dagen efter bekänner att han verkligen försökte men inte lyckades och att han tror att han måste ta det i sin takt så skulle det kanske tyckas vara en brist på empati att svara;
- Näe Tvättis, inga ursäkter nu, det är bara att göra det!
Du får helt enkelt  bära dina känslor av total kontrollförlust och otrygghet. Just do it man, piece of cake!


Självklart är det enda sättet att få någonting gjort att göra det men jag tror att frasen i sig skapar skuld och dåligt självförtroende för om det bara är att göra det men jag inte lyckas så måste det vara något fel på mig. Om det verkligen bara var att göra det så skulle vi  inte ha tjockisar och rökare (talar om mig själv) springandes runt på gatorna och smala människor och ickerökare kan aldrig ändra på det faktum att det är svårt att utföra det man har svårt för.

Love/Sia

Snälla! Döda inte mina systrar!

Nej alltså på riktigt, inte nån av dem. Jag lovar, de förtjänar att leva allihopa!

Usch vad situationen har blivit jobbig nu när alla går ut på FB och bekänner sina politiska tillhörigheter! Jag har en stor familj och alla tycker olika och är dessutom väldigt bestämda i sina åsikter vilket har resulterat i att en syster ligger hemma med nerdragna persienner sen hon fick reda på att man hackat sig in i SD´s medlemsregister och att alla på den listan nu är officiellt mordhotade samt att en annan syster fått en personlig kommentar i sin blogg där man hotar att sprätta upp henne och hennes barn för att hon tar krafttag emot rasism. Gulligt!
Utöver det så krigar två av mina systrar på den enas vägg om vad som är vad och som om det inte vore nog så har jag familj som postar bilder av Jimmy Åkesson i SS uniform medan andra familjemedlemmar like:ar grupper som "jag är inte rasist men..." och "Moske Nej tack!".

(Hmm, wrong day to stop sniffing glue..)

 Som grädde på moset får jag (som jag antar att ni alla får) kärleksfulla sms vars syfte antagligen är att stärka den gemensamma kämparandan mot rasisterna i parlamentet, ni vet, sms.en som oftast avslutas med "de ska brinna i helvetet" .
Ni får ursäkta att jag inte svarar på dessa sms eller går med i era "radera alla SD.are från er vänlista" grupper men sanningen är den att jag tycker inte att någon ska brinna i helvetet och jag tänker inte "blocka" min familj oavsett vad de tycker. 
Visst, kalla mig feg, jag är den första att erkänna att modiga jag stoppar huvudet i sanden i den här situationen men alla med åsikter är någons familjemedlem och jag förstår att det är enkelt att säga att alla ska brinna när man lever i en värld där ens familjemedlemmar och vänner tycker likadant och röstar likadant men när den som ska brinna i helvetet är ett älskat ansikte, en älskad, fin liten lillasyster så är det inte riktigt så enkelt, tro mig.

Love/Sia

Kill your darlings

Det var riktigt sent och jag kämpade med ett blogginlägg. Jag fick inte till det och funderade över meningsuppbyggnad och kommatering samt Hemmingways ordspråk "kill your darlings" då det är lätt att publicera fraser som ligger en själv varmt om hjärtat men som bara ställer till texten när man läser.

Timmarna flög iväg och det var ansträngande att sitta så länge framför datorn. Efter ett långt låångt tag blev jag medveten om att Schengul typ hängt på min arm senaste timmen. Asjobbigt att skriva när man har en kelsjuk katt som gnuggar huvudet mot vänsterarmen och samtidigt passar på att kittla en i armbågsvecket med morrhåren.
Kill your darlings fick genast en ny innebörd.

Schengul är förstås alldeles för snäll och gullig för att ens fräsa åt så hon fick hänga kvar.

Love/Sia

Lite vardagslyx à la Montazami.

Jag har ofta kommit på mig själv med att stå och skämmas i kön på Ica när jag lägger upp mina varor på bandet och självklart så handlar den skammen bara om mitt eget dåliga samvete över vad jag stoppar i mig dag in och dag ut och inte om kö-grannarnas blickar.

Jag har även märkt att jag tittar på vad andra handlar och det slår aldrig fel. Smala kvinnor har avokado, keso, selleri och mineralvatten på sina band (och om de festar till det gör de det med 1 påse bilar) medan jag har 200g choklad, B&J, potatissallad, cola och ibland kanske en apelsin på mitt.
Mmm,  man är vad man äter. Inget snack om det.
Oftast inspireras jag av de smala kvinnornas inköp och skärper till mig ett tag.

Härom dagen blev jag ytterligare inspirerad när jag läste Maria Montazamis blogg. Hon hade lagt upp en bild på vad hon hade handlat och då kom den där känslan igen. Det var sex-pack perriervatten, nyttiga juicer, frukt och toapapper som hade ett döljande och  fint omslag.
Det var inte bara känslan av att "min vikt visar vad jag äter" (om nu det är en känsla) utan också "vad jag handlar visar vad jag har för livsstil".
 Bilden fick mig att fantisera om ett liv i lyx och enkelhet där allt är städat, fräscht och rent och  när man öppnar skåp i det livet, såsom badrumsskåp eller kylskåp, så finns där bara ett fåtal, noga utvalda, vackra och nyttiga produkter.

Jag vill också ha så där fint och enkelt i skåpen men jag får aldrig till det riktigt. Det är ju så mycket saker jag behöver och det finns liksom inte plats att göra det så där fint.
Suck. Jag drömmer om att bo i en femrummare med välorganiserade skåp överallt och en walk in closet fast sanningen är att jag  känt mig själv så pass länge att jag vet att det skulle vara en femrummare av totalt kaos.

Hursomhelst, idag när jag var och handlade och gick förbi juicehyllan så stod där en mycket vacker flaska. Biologisk färskpressad granatäppeljuice.
Precis när jag var på väg att ta den såg jag att den kostade 62 kronor! Herregud! Min första tanke var "aldrig i livet" men sen kom jag på att den faktiskt är väldigt nyttig och att jag utan svårigheter lägger 90 kronor på en B&J-kväll utan att ens tveka så efter en stunds övervägande så köpte jag den.


Kombinationen av ovan skrivet och att jag just nu befinner mig i en "skärpa till mig fas" gör att jag stolt kan visa upp denna bild.

Men eftersom "skärpa till mig fas" betyder att jag blivit lite bättre men inte perfekt så presenterar jag här nedan the truth and nothing but the truth om mitt inköp idag.

Jag är ingen lyxig renlevnadsperson men det är fint att unna sig en stund i sina drömmar någon gång då och då.

Love/Sia

Fotbollsdrömmar!

Jag berättade för min husläkare att jag tänkte börja spela fotboll.
Hans svar på det var,
-herregud kvinna du är över 35 lägg ner det där! Du kan skada dig.
Men jag var övertygad att jag hade en dold talang så jag drog ihop ett gäng och vi började spela.
Efter första träningen började storslagna drömmar att formas i mig, drömmar om att bli antagen i Sveriges landslag och jag kunde se rubrikerna framför mig;


Sia- den kvinnliga motsvarigheten till Zlatan!


Jag visste att det bara var en tidsfråga innan min dolda talang tog sig uttryck i Hat tricks, omöjliga men målgörande nickningar och bicicletas var och varannan minut men tyvärr så blev jag uttråkad efter ca fyra gånger och slutade men jag är ändå glad att jag vågade ge mig in in fotbollsvärlden ett litet tag och jag måste säga att...........

......... jag tycker det gick ganska bra!

Love/Sia

Valdilemma

 (Så vad är viktigast,  frågar jag mig själv? Att alla röstar eller att rätt parti vinner?)

I går när jag pratade med en vän så förstod jag att han var ganska ointresserad av att rösta och att det skulle bestämmas av huruvida han behövde sova länge på morgonen eller inte.
Hans budskap var tydligt.
Om han orkade skulle han gå till vallokalen.

I samma stund som jag förstod hans inställning till det hela bubblade talet om "friheten vi faktiskt har som ens får rösta och hur människor kämpat och dött för sin rösträtt"  upp i mig men jag kvävde talet innan det nådde mina stämband. Varför?
Jo, precis när jag skulle försöka övertyga honom om vikten av just hans röst så slog det mig att vi tidigare talat om politisk tillhörighet och som jag minns det skulle han, om han väl röstade, rösta på någonting helt annat än jag.

Intressant!
Jag som tycker att det stora hela är viktigare än detaljerna, vilket i det här fallet betyder rösträtt för alla och därigenom friheten att få rösta på vad man vill, valde här helt enkelt att inte övertala honom att gå till vallokalen idag.

Så vad är viktigast frågar jag mig själv? Att alla röstar eller att rätt parti vinner? 
Efter långt begrundande kom jag tillslut fram till att det viktigaste är att alla röstar  men trots denna nyvunna värdering har jag ännu inte ringt och väckt min vän.....?

Love/Sia

Minsta motståndets lag

Ooops!

Vad göra?

 

 Aldrig i livet!

Yeay!

  HM,  den lata kvinnans räddning!

 

Love/Sia

Min fina lilla mormor

Första gången jag hörde Hurt med Christina Aguilera så satt jag på en buss och lyssnade på radio. Tonerna och texten träffade mitt hjärta direkt på ett väldigt känslosamt sätt och av någon anledning började jag tänka på min mormor.

Jag tänkte på min barndom och hur vi hittade på saker på helgerna.
Jag tänkte på den där gången då vi träffade en hund i vasaparken som åt upp min apelsin, den där gången då vi planterade ett ekollon i en kruka som vi vattnade och hoppades skulle bli ett träd men som aldrig växte (fast det var väldigt spännande ändå), jag tänkte på julmarknad, förklaring av vad turbulens är (när vattnet åker ut ur badkaret) och jag tänkte på alla de kvällar då det var läggdags och jag fick ligga i soffan i vardagsrummet brevid henne när hon tittade på tv och virkade istället för ensam i sovrummet.

Min mormor lärde mig att stå upp för mig själv och att jag var viktig och värdefull bara genom att jag var jag.
Jag spenderade mycket tid hos henne när jag var liten och hon har alltid varit en väldigt viktig person för mig. Våra minnen blev historier som berättades på varje familjemiddag och hon skröt om mig vid varje tillfälle hon fick.

När jag nu satt på bussen och lyssnade på texten så blev jag plötsligt väldigt rädd att hon skulle dö.
Vid detta tillfälle fanns inga tecken på att någonting sånt skulle hända men känslan var stark i mig.
Några veckor senare kom beskedet att hon var sjuk och sex månader senare somnade hon in.
Min fina lilla mormor!

Jag spenderade tid men henne i slutskedet och vi kom varandra så där nära igen, såsom när jag var liten.
Vi bekräftade vår kärlek för varandra och drog ett outtalat streck över de oenigheter vi haft de senaste åren. Jag visste att hon led och var rädd så jag bara fanns där precis som hon en gång funnits för mig.

Mormor, jag älskar dig och jag saknar dig!
Vila i frid.

Love/Sia

It´s a family affair. (Min syster Natashja)

Jag var hur nervös som helst för att gå och träffa min syster. Vi hade ju inte setts sen vi var barn förutom en gång i Hudiksvall för typ 18 år sedan när jag av en slump stannade till och handlade i en videobutik på väg upp till min pojkväns landsställe.

Jag var sååå nära på att komma för sent vilket är det vanligaste kännetecknet för att jag är nervös.
Herregud, vad ska jag ha på mig? Finkappan, löshår och höga klackar?
Nej för faan, hon har ju skrivit i sin blogg att hon ogillar ytlig skit, att hon är naturlig, trivs i sina bekväma näbbstövlar och att hon heller inte låter sig knäckas av samhällets påtryckningar om kvinnoideal såsom renrakade armhålor och hair extencions.
Dum ide att gå dit som ett fashion victim.
Oh gud, hon kommer att hata mig, jag e ju ytligheten själv. Ok, nåt mer avslappnat. Mmm gympaskor och träningsoverallsjacka (oskön-starktrosafärgad-liteförtight) får det bli.

Det e ju jag som är storasyster, jag ska inte vara nervös, tvärtom, jag ska ju vara självsäker och lugn, ha koll på livet och nu bara helt coolt dimpa ner i hennes liv och berätta vilken fantastiskt lyckad person jag är och hur karriärstegen i början varit lite svår att bemästra men nu flyter på samt att jag är lyckligt gift och har 2,5 barn, en hund och en volvo.

Det är svårt att dyka upp efter så lång tid och visa att drömmarna inte blev sanna, att mannen och barnen inte finns och inte heller karriären och att jag är en rätt osäker och faktiskt ganska olycklig person.
Att vara på väg att möta min syster var på ett sätt som att möta mig själv och precis innan jag skulle gå så fylldes mitt hjärta av sorg över hur livet tillslut blev, hur tiden bara gått och hur jag inte gjort någonting åt det. Sorg över att inte ha en pappa i mitt liv och sorg över att kanske ha undvikit min syster för att på så sätt undvika känslan av att vara den avvisade dottern.
Jag förstod nu varför jag var så nervös, vad jag bar med mig till vårt möte och i samma sekund jag insåg det så lyckades jag avdramatisera det lite.

Jag kom till Ringens köpcenter och blev snabbt varse om att halva ringen består av kvinnor med mörkt hår och barnvagnar så jag ringde henne.
Vi träffades utanför och vet ni, Guuud vilken fiiiin syster jag har!
Vacker som en dag med ett sovande barn (Ninja två och ett halvt år) i barnvagnen och en liten rackare (Tamlin 8 veckor) i bärsjal. Ja där var hon, min syster med sina två barn och en sten föll från mitt bröst för sanningen är att jag alltid undrat om hon klarar sig bra här i livet, min lillasyster, och visst jag känner henne inte men det stolta sätt hon bar sitt barn på gav mig en bra känsla.

Jag kommer inte ihåg vad vi sa när vi möttes men det var en verkligt speciell stund att äntligen få träffa henne.
Vi fikade och pratade om livet, värderingar och föräldrar så klart och efter ett tag vaknade barnen ett efter ett så jag fick ta del av dem också.
Ha, jag är moster och även fast jag inte varit delaktig i Natashjas liv så kände jag mig plötsligt väldigt stolt över henne. Tvåbarnsmamma, vacker, smart och härlig!

Anledningen till att vi träffas nu är faktiskt facebook och bloggeri. Hon har bloggat länge och när hon såg att jag nyss börjat så erbjöd hon mig sin hjälp med designen och det blev för mig ett tacksamt läge att fråga om vi skulle träffas och fika.
Jag har lärt mig av livet att chanser som dessa ska tas till vara på oavsett om känslan av ånger att jag inte gjort det tidigare finns där.
Jag är glad att jag vågade!

Här är de bilder jag tog idag men titta gärna på hennes blogg också. Tror att ni som jag kommer att märka likheten i vårt sätt att skriva!

Confessions of a Neurotic Attentionwhore
http://ladydahmer.blogg.se/

 

 

Love/Sia

Follow my blog with bloglovin

Follow my blog with bloglovin

Mötet med Mr Bird

Fårö.
Jag vaknade på morgonen med sorg i hjärtat.
En av mina vänner hade kvällen innan deklarerat att även hon nu ingår i "de illvilliga kvinnornas sällskap" vilket såklart gjorde mig ledsen och uppgiven.
Det regnade ute och var ganska kallt. Min tvåmannastuga med kök och sällskapsrum ekade tomt och min lust att gå ut och träffa mina vänner denna dag var lika med noll. Jag ville bara åka hem, hem och gråta.
Just denna morgon hade jag svårt att se det inträffade som en persons handling och såg det istället som något som hänt mig därför att jag är en oviktig person som inte är värd någon respekt.
Jag känner mig själv rätt väl och visste att det skulle bli svårt att förändra mitt mående idag.
Deppig gick jag ut från stugan till den lilla bänken med en kaffe för att röka en cigarett och där var han,
Mr Bird!

Mr Bird gick och pickade bakom huset när vi fick syn på varandra.
Hela min själ fylldes av glädje och upphetsning och jag närmade mig honom med försiktighet. Han tittade på mig lika intensivt som jag tittade på honom men för varje steg jag närmade mig honom så tog han ett bort. Alla mina tankar var nu koncentrerade på denna magnifika fågel som bara fanns där utanför mitt hus och jag ville komma honom närmre.
Jag rusade in och hämtade min kamera och en bit bröd.
Jag kände mig förträffligt stolt över min ide att ge honom bröd men tänkte att det här är ju en lantfågel och han kanske inte känner till hela "folk pratar med bebisröster och kastar saker på marken som jag ska äta" grejen så jag blev överraskad när jag slängde den första biten och han kom rusande fram.
Mr Bird kände uppenbarligen till hela "mata fågel " fenomenet.
Det här var inte hans första gång.


De första bilderna var på långt avstånd så jag bestämde mig för att ge det hela lite tid för att locka honom närmre.
Efter en stunds trugande var han väldigt nära och jag förstod att vi skulle kunna tänkas få till en " Mr Bird äter ur handen" bild men när han väl var på rätt avstånd så blev jag rädd och släppte brödet innan han hann äta.
Känslor av feghet strömmade igenom mig och jag tänkte, -skärp till dig för faan, det e ju bara en fågel!
Jag tog mod till mig och satte bestämt fram handen trots att jag var rädd att bli biten.
Mr Bird klev med samma bestämdhet fram och trots att hans blick var fylld av nervositet och hans ansikte förvrängt så han mer liknade en galen kalkon än en fasan så var det uppenbart att han nu skulle äta ur handen.

Spänningen var intensiv och när Mr Bird tillslut sträckte sig fram för att äta så gjorde han det med våldsam kraft! Hans rädsla och spänning gjorde att han försökte hugga brödet ur min hand vilket gjorde att min rädsla och spänning utmynnade i ett högljutt skrik och ett panikviftande med handen.
Jag ramlade bakåt och Mr Bird flaxade hysteriskt iväg.


 Båda var något skärrade efter upplevelsen men det hindrade inte att vi gjorde ett nytt försök och lite senare var vi varandra nära igen och delade bröd på bänken utanför huset.

Efter mötet med Mr Bird var jag lycklig igen och jag hade kraften att göra mig i ordning och gå ut och träffa mina vänner.
Det var ett fint möte och jag blir fortfarande varm inombords när jag tänker på honom.
He was a damn fine bird!
Världen är full av varelser och många av de möten som uppstår i livet är ju faktiskt givande och härliga så även om det är tufft med relationer ibland så är det bara att lyfta blicken och bjuda in till flera relationer för jag vet aldrig vad den nya har att tillföra i mitt liv och om jag är tillräckligt öppen så kan jag hitta glädjen i att dela en morgon med en fågel.


Morgonen därefter vaknade jag förväntansfull och hoppades att Mr Bird skulle vara där men det var han inte. Något besviken satte jag mig och rökte min cigarett och helt plötsligt rasslade det till bakom mig och till min stora förtjusning stod Mr Bird där och idag hade han tagit med sig sin fru. Mrs Bird!
Jag gick in och hämtade bröd, matade paret och tänkte att,
Livet är ju bra fantastiskt trots allt!

Love/Sia

Tro, religion, avsaknad av religion och guldkalvar

Bakgrunden ser ut som sådan att jag är uppvuxen ateist och det var inte bara så att jag inte trodde på Gud, jag hade en närmare bestämd avsky för hela begreppet och trodde helt och hållet på att Gud var för svaga och desillusionerade människor. Jag tyckte mig även ofta se att just kristna människor gick omkring och sjöng för sig själva på gatan, ni vet lite för högt, vilket absolut inte gjorde att min teori på något vis förändrades.

För några år sedan tog mitt liv en stor vändning och det blev dags för mig att omvärdera min tro på högre väsen, starkare krafter, Gud och andlighet och hela den händelsen i sig gjorde mig ju precis till den där svaga människan jag alltid föraktat och efter lite tid och kämpande så förvandlades jag till min egen stora och patetiska mardröm. Ganska snabbt fyllde jag alla kriterier för fanatiker ( vilket är det vanliga sättet för mig att omfamna något nytt) och ordalydelser som följande blev vanliga för mig;
 - mmm
(lång paus, huvudet på sned)
-jag var nog rädd till en början men nu när jag har en kraft starkare än mig själv i mitt liv så behöver jag inte längre vara rädd

Min tro där och då handlade om att det kanske kunde finnas något kärleksfullt som var omhändertagande och jag öppnade mig för religioner av olika slag och även om jag aldrig riktigt kunnat övertygas om att det skulle vara rätt för mig så har jag läst en del och använder helt godtyckligt det som passar. Uttryck som "vänd andra kinden till" är ju helt suveräna och har ju en sådan stor och betydelsefull innebörd om man väl tillämpar det varför jag ofta ger den som råd till andra fast jag själv aldrig riktigt lyckats implementera just den i mitt liv utan hellre slänger runt med fraser som "pärlor för svin".
Jag har lärt mig att Haram blir halal om det är en krissituation där ditt liv står på spel vilket underlättar om man t.ex. är väldigt hungrig och det bara finns gris på menyn. (metafor, ingen förolämpning)

Här och nu så kan jag beträffande min tro säga att jag är pendlande i min uppfattning. Det finns dagar då jag är övertygad om att jag har ett gudomligt stöd och jag kan se skyltarna som för mig är Guds vägledning och i dessa perioder har jag inget som helst problem att följa anvisningarna men lika stark som min tro kan vara kan den också vara svag och jag återgår då till mitt vetenskapliga fängelse där analys och logiska fakta är den enda sanningen.
Det roliga är att när den attityden infinner sig så känns livet ofta svårt, tungt och orättvist och jag ska inte säga att det är på grund av att jag släppt Gud som jag mår dåligt utan snarare tvärtom. När jag lider så kommer min starkaste tro tillbaka nämligen den som säger att -det är bara jag som kan hjälpa mig, lita inte på någon annan, ensam är stark osv.
Ännu roligare kan tänkas vara att jag, i samma sekund som jag avsäger mig Gud även tittar upp mot himmelen och förbannar honom.
Ja, jag skyller ofta mitt elände på Gud, ni vet, på det där barndomsbarnsliga, infantila och otroligt omogna (jag älskar tautologi) sättet. Mmm det funkar aldrig så bra i längden och jag återgår tillslut till att be och försöka lyssna efter direktion och vare sig jag tror eller ej så funkar det alltid bättre och brukar så småningom dessutom leda till att jag faktiskt återfår min tro.

Jag är av den bestämda uppfattningen att någonting andligt behöver fylla mitt inre tomrum och att jag behöver ge upp att försöka hitta saker utanför mig själv för att må bra och vid de tillfällen jag ändå letar i andra saker så blir jag snabbt medveten om att, ja lilla chokladbit (oftast 200 g), vi vet båda att du är en stand- in för lycka, att du är tillfällig lindring och att du genom dina två minuter på min läpp men tio år på min mage kommer att orsaka olycka.  Jag är medveten om detta och förstår förfarandet och aldrig i mitt liv skulle jag väl få för mig att tro att choklad på riktigt skulle ställa mitt liv tillrätta och självklart skulle jag aldrig tillbe den som ett Gudomligt väsen. Men visst, jag tror ju att den ger känslomässig lindring för stunden för det göööör den ju faktiskt men jag vill bara peka ut att det är en väsentlig skillnad innan vi går vidare. För nu mina vänner kommer vi till det riktigt bedrägliga.....guldkalvarna!

För mig börjar guldkalvsfenomenet med att jag faktiskt är på rätt spår, tror och ber till Gud och lever mitt liv på ett någorlunda andligt sätt. Jag går till jobbet, umgås med mina vänner och känner att livet är helt ok men helt plötsligt så blir jag kär.
Livet går vidare som ovan beskrivet fast ett påslag av adrenalin och lycka nu finns med i bilden.
Det börjar rätt oskyldigt med att en del av mina tankar går till objektet för min kärlek och små förhoppningar börjar framträda. (gud vad jag ljuger. Det är ju faktiskt så som jag skrev innan att mitt sätt att omfamna någonting nytt är att ha ett helt fanatiskt förhållningssätt till det. Jag blir totalt dökär och galen direkt) Hursomhelst, så länge som kärlekshistorien går bra så lyckas jag upprätthålla min sunda relation till omvärlden och Gud men när saker går sämre så ändras mina böner i smyg på detta sätt,

-Gud, om du tycker det ska vara vi så låt honom ringa, det skulle vara så passande just nu
-Gud, jag känner mig orolig, undrar om det hänt något, han sa ju att han skulle ringa
-Guuuuud! Varför ringer ha ha haan inte???
-Gud, det e för faan alltid så här, jag orkar inte
(märk väl subtil skiftning)
-Ring, snälla ring! (inget Gud längre)
-Ring då för i helvete ditt jävla svin!!!! (bön direkt till kärleksobjektet)
(liggande på golvet i om vartannat fosterställning och om vartannat raklång och något ostbågsformad krampställning med tårar och snor rinnande)
 -Varför ringer du inte, det e så jävla orättvist. Ok, lugnt och fint.Jag skickar tankar till dig nu jag vet att du kan känna det. Ring!!!!!!! Jag älskar ju dig, faan!! Jävla svin!!!

Nåväl, huruvida det är guldkalvar eller guldsvin jag väljer är en annan berättelse. Själva poängen här idag är att jag på ett smygande och nästintill osynligt sätt överför alla de ingredienser som för mig ingår i en kontakt med en högre makt till en människa. Att sitta och prata ut i intet och be om svar är ju faktiskt bön och i samma sekund som jag koncentrerar min bön på detta sätt så blir jag Gudlös. En härlig reflektion är ju också att när det blir tal om att be till Gud och eventuellt även gå ner på knä så blir det ett jävla liv och motstånd men när det gäller kärlek så kastar jag mig ner som om det var en andra natur och ber som om livet stod på spel.
Och det mina vänner är för mig att tillbe en guldkalv!

Love/Sia

A working class hero

" as soon as you´re born they make you feel small, by giving you no time instaed of it all"

Grattis! Du har den perfekta sammansättningen för arbetsnarkomani!
  Du är en sökare av något slag. Du har en historia av att känna att du inte duger till, att du är felplacerad och att din existens är av ringa betydelse för omvärlden. Helt plötsligt förändras detta.
Du står på ett av dina första jobb och får beröm för något du presterat. Chefen visar dig sitt gillande och kollegor vänder sig till DIG för råd och stöd. Du är viktig och uppmärksammad. Din önskan om att få känna gemenskap med omvärlden gör att du nu tar rollen som en human doing istället för en human being. 


Sälj din själ
(inte för att någon egentligen ber om det utan bara för att du inte vet vad du ska göra med den) 
 Du lär dig snabbt det rådande språket på en ny arbetsplats och uttryck som top nodge, creme de la creme och bra jobbat idag Bill (fyller inte samma funktion om man inte lägger till ett namn) blir vardagsmat och fastän du egentligen tycker att sättet att uttrycka sig på är ganska patetiskt så upprepar du dessa fraser till förbannelse, allt för att tillfredsställa din inre önskan om att få tillhöra, vara älskad, bli accepterad och vara värdefull. Här börjar nedbrytandet av din själ.
Företaget hittar en lucka i integriteten, eller nej, integriteten lämnar en lucka öppen för företaget. På ett omedvetet plan har processen, jag-anpassar-mig-för-att-få-tillhöra, startat och nu är det bara en tidsfråga innan du, med stor visad tacksamhet, finner dig i obetald övertid, jobbsamtal på fritid och kränkningar i form av överdrivna och opassande tillsägningar. Et voila! Kaka har sökt och träffat maka. Dysfunktionell arbetsplats möter jag-presterar-alltså-finns-jag-anställd.
Spelet är igång och medan du projicerar ut din inre lång-lång-långfilm med titeln " jag duger inte till" (Staring Sia Bågenholm) på dina kollegors vita oförstörda filmduk så passar ledningen på att skriva lite extra material till ditt manus med scener som, visst är du duktig men det räcker inte riktigt till.


I början av processen är du stolt över dig själv!
 Känslan av att äntligen ha åstadkommit något, äntligen ha blivit värdefull fyller dig med vällust och du är inte sen med att ge uttryck för att du är "en av dem som får Sverige att rulla" samtidigt som du fnyser åt andra som inte arbetar och nedlåtande kallar dem för ledighetskommittén.
Du tar tacksamt emot chefens initiala billiga knep för att få dig att känna dig speciell och när han/hon visar dig intresse genom att ta sig tid och prata med dig om dina privata angelägenheter och uttrycker att just du är viktig och att det inte skulle fungera utan just dig så känner du den där ovillkorliga föräldrakärleken fylla ditt inre och vips, du blev precis ett barn. Att föräldrafiguren ganska snabbt drar sin kärlek tillbaka och blir en straffande förälder med väldigt höga krav spelar ingen roll. Du är ett lojalt barn och kommer att bevisa din kärlek för företaget tills den dag du dör. Om du nu tänker att- ok, jag kände igen mig fram tills nu men det där med familjegrejen är ganska överdrivet och passar absolut inte in på mig, så...THINK AGAIN! Är det inte så att du dagligen värderar din chefs sätt att behandla dig? Är det inte så att en klapp på axeln från din chef fyller dig med värme och får dig att känna dig värdefull? (liten detalj bara, en klapp på axeln betalar inga räkningar så bara det faktum att du godtar dålig lön för en klapp på axeln betyder att du inte längre befinner dig i en chef och anställd-relation)

Slutskedet
Destruktiviteten accelererar och du springer runt som ett jagat djur och vänder ut och in på dig själv för att vara andra till lags, få saker och ting att flyta och dra ditt strå till "we are all in this together-stacken fast du egentligen vet att det är du och några till arbetsmyror som gör jobbet medan ledningen för länge sen förstod att de inte själva behöver arbeta så himla mycket utan nu sitter tillbakalutade och drar vinster av den rädsla som nu präglar arbetsplatsen och i slutänden, när alla dina känslor utspelas på jobbet och ditt privatliv är innehållslöst och det enda i känsloväg du upplever är ilska och nedstämdhet så hjälper inte längre "var snäll mot dig själv-ta ett bad med levande ljus-gör något roligt-ät något gott-se en bra film" behandlingen för det finns inget själv att vara snäll emot. Du har förvandlats från en egen person till en inventarie på din arbetsplats. Din levnadsglädje och ditt osvikliga goda humör på arbetsplatsen har bytts ut mot en känsla av att vara utnyttjad och så är också fallet. De aldrig uttalade kontrakten om ömsesidig respekt och välvilja som, du visste skulle gälla, gäller inte längre.
Du har under lång tid visat alla i din omgivning att du inte behöver respekteras, att du är självutplånande och trivs med det och eftersom alla står sig själva närmast så finns det ingen anledning att tvivla på detta och sanningen är, hur klyshigt det än låter,  att ingen kommer att respektera dig förens du respekterar dig själv eller som Tommy Hellsten skrev i en av sina böcker " om du inte tycker om fotspår i ansiktet, varför ligger du då på golvet?".

 Hit the road Jack!
Så, vad är nu lösningen på detta? Självklart är den inte enkel men för mig så hjälper det att lita på mig själv och följa mina värderingar för sanningen är att jag innerst inne vet, redan första gången det dysfunktionella uppstår att det är just precis det, dysfunktionellt. I samma sekund som jag rättfärdigar bort var det var som hände , i hopp om att jag skulle ha känt fel, så tillåter jag beteendet att fortsätta och när jag väl gått över en gräns så är det inte speciellt svårt att gå över de andra också. Så, en till tre chanser kan väl alla få men när du ser att du arbetar på ett utnyttjande och gränslöst företag och vet med dig själv att du lätt sätter dig i rollen där du låter dig utnyttjas så ta dig där ifrån. Självklart tar du med dig dina egna problem såsom people-pleasing, konflikträdsla och kontrollbehov men du har en chans att göra någonting åt dessa mindre smickrande karaktärsdrag i en tillåtande och kärleksfull miljö.
Ja, det är faktiskt inte så himla svårt. Om din chef är ett svin och arbetsplatsen är starkt infekterad som ett resultat av att han/hon är det så ta dig därifrån!Tanken "oops I did it again" ska direkt följas av "Hit the road Jack" eller som Vaya con Dios sjunger "Pack your memories and leave"! Det finns ingen gloria på ditt huvud, du måste inte stanna och utkämpa kampen om gott och ont. Du duger som du är och världen är full av arbetsplatser som vill ha just dig.

Love/Sia

Marianne Faithfull, Working class hero, Live
http://www.youtube.com/watch?v=RNzwyXIK2