A working class hero

" as soon as you´re born they make you feel small, by giving you no time instaed of it all"

Grattis! Du har den perfekta sammansättningen för arbetsnarkomani!
  Du är en sökare av något slag. Du har en historia av att känna att du inte duger till, att du är felplacerad och att din existens är av ringa betydelse för omvärlden. Helt plötsligt förändras detta.
Du står på ett av dina första jobb och får beröm för något du presterat. Chefen visar dig sitt gillande och kollegor vänder sig till DIG för råd och stöd. Du är viktig och uppmärksammad. Din önskan om att få känna gemenskap med omvärlden gör att du nu tar rollen som en human doing istället för en human being. 


Sälj din själ
(inte för att någon egentligen ber om det utan bara för att du inte vet vad du ska göra med den) 
 Du lär dig snabbt det rådande språket på en ny arbetsplats och uttryck som top nodge, creme de la creme och bra jobbat idag Bill (fyller inte samma funktion om man inte lägger till ett namn) blir vardagsmat och fastän du egentligen tycker att sättet att uttrycka sig på är ganska patetiskt så upprepar du dessa fraser till förbannelse, allt för att tillfredsställa din inre önskan om att få tillhöra, vara älskad, bli accepterad och vara värdefull. Här börjar nedbrytandet av din själ.
Företaget hittar en lucka i integriteten, eller nej, integriteten lämnar en lucka öppen för företaget. På ett omedvetet plan har processen, jag-anpassar-mig-för-att-få-tillhöra, startat och nu är det bara en tidsfråga innan du, med stor visad tacksamhet, finner dig i obetald övertid, jobbsamtal på fritid och kränkningar i form av överdrivna och opassande tillsägningar. Et voila! Kaka har sökt och träffat maka. Dysfunktionell arbetsplats möter jag-presterar-alltså-finns-jag-anställd.
Spelet är igång och medan du projicerar ut din inre lång-lång-långfilm med titeln " jag duger inte till" (Staring Sia Bågenholm) på dina kollegors vita oförstörda filmduk så passar ledningen på att skriva lite extra material till ditt manus med scener som, visst är du duktig men det räcker inte riktigt till.


I början av processen är du stolt över dig själv!
 Känslan av att äntligen ha åstadkommit något, äntligen ha blivit värdefull fyller dig med vällust och du är inte sen med att ge uttryck för att du är "en av dem som får Sverige att rulla" samtidigt som du fnyser åt andra som inte arbetar och nedlåtande kallar dem för ledighetskommittén.
Du tar tacksamt emot chefens initiala billiga knep för att få dig att känna dig speciell och när han/hon visar dig intresse genom att ta sig tid och prata med dig om dina privata angelägenheter och uttrycker att just du är viktig och att det inte skulle fungera utan just dig så känner du den där ovillkorliga föräldrakärleken fylla ditt inre och vips, du blev precis ett barn. Att föräldrafiguren ganska snabbt drar sin kärlek tillbaka och blir en straffande förälder med väldigt höga krav spelar ingen roll. Du är ett lojalt barn och kommer att bevisa din kärlek för företaget tills den dag du dör. Om du nu tänker att- ok, jag kände igen mig fram tills nu men det där med familjegrejen är ganska överdrivet och passar absolut inte in på mig, så...THINK AGAIN! Är det inte så att du dagligen värderar din chefs sätt att behandla dig? Är det inte så att en klapp på axeln från din chef fyller dig med värme och får dig att känna dig värdefull? (liten detalj bara, en klapp på axeln betalar inga räkningar så bara det faktum att du godtar dålig lön för en klapp på axeln betyder att du inte längre befinner dig i en chef och anställd-relation)

Slutskedet
Destruktiviteten accelererar och du springer runt som ett jagat djur och vänder ut och in på dig själv för att vara andra till lags, få saker och ting att flyta och dra ditt strå till "we are all in this together-stacken fast du egentligen vet att det är du och några till arbetsmyror som gör jobbet medan ledningen för länge sen förstod att de inte själva behöver arbeta så himla mycket utan nu sitter tillbakalutade och drar vinster av den rädsla som nu präglar arbetsplatsen och i slutänden, när alla dina känslor utspelas på jobbet och ditt privatliv är innehållslöst och det enda i känsloväg du upplever är ilska och nedstämdhet så hjälper inte längre "var snäll mot dig själv-ta ett bad med levande ljus-gör något roligt-ät något gott-se en bra film" behandlingen för det finns inget själv att vara snäll emot. Du har förvandlats från en egen person till en inventarie på din arbetsplats. Din levnadsglädje och ditt osvikliga goda humör på arbetsplatsen har bytts ut mot en känsla av att vara utnyttjad och så är också fallet. De aldrig uttalade kontrakten om ömsesidig respekt och välvilja som, du visste skulle gälla, gäller inte längre.
Du har under lång tid visat alla i din omgivning att du inte behöver respekteras, att du är självutplånande och trivs med det och eftersom alla står sig själva närmast så finns det ingen anledning att tvivla på detta och sanningen är, hur klyshigt det än låter,  att ingen kommer att respektera dig förens du respekterar dig själv eller som Tommy Hellsten skrev i en av sina böcker " om du inte tycker om fotspår i ansiktet, varför ligger du då på golvet?".

 Hit the road Jack!
Så, vad är nu lösningen på detta? Självklart är den inte enkel men för mig så hjälper det att lita på mig själv och följa mina värderingar för sanningen är att jag innerst inne vet, redan första gången det dysfunktionella uppstår att det är just precis det, dysfunktionellt. I samma sekund som jag rättfärdigar bort var det var som hände , i hopp om att jag skulle ha känt fel, så tillåter jag beteendet att fortsätta och när jag väl gått över en gräns så är det inte speciellt svårt att gå över de andra också. Så, en till tre chanser kan väl alla få men när du ser att du arbetar på ett utnyttjande och gränslöst företag och vet med dig själv att du lätt sätter dig i rollen där du låter dig utnyttjas så ta dig där ifrån. Självklart tar du med dig dina egna problem såsom people-pleasing, konflikträdsla och kontrollbehov men du har en chans att göra någonting åt dessa mindre smickrande karaktärsdrag i en tillåtande och kärleksfull miljö.
Ja, det är faktiskt inte så himla svårt. Om din chef är ett svin och arbetsplatsen är starkt infekterad som ett resultat av att han/hon är det så ta dig därifrån!Tanken "oops I did it again" ska direkt följas av "Hit the road Jack" eller som Vaya con Dios sjunger "Pack your memories and leave"! Det finns ingen gloria på ditt huvud, du måste inte stanna och utkämpa kampen om gott och ont. Du duger som du är och världen är full av arbetsplatser som vill ha just dig.

Love/Sia

Marianne Faithfull, Working class hero, Live
http://www.youtube.com/watch?v=RNzwyXIK2