Tro, religion, avsaknad av religion och guldkalvar

Bakgrunden ser ut som sådan att jag är uppvuxen ateist och det var inte bara så att jag inte trodde på Gud, jag hade en närmare bestämd avsky för hela begreppet och trodde helt och hållet på att Gud var för svaga och desillusionerade människor. Jag tyckte mig även ofta se att just kristna människor gick omkring och sjöng för sig själva på gatan, ni vet lite för högt, vilket absolut inte gjorde att min teori på något vis förändrades.

För några år sedan tog mitt liv en stor vändning och det blev dags för mig att omvärdera min tro på högre väsen, starkare krafter, Gud och andlighet och hela den händelsen i sig gjorde mig ju precis till den där svaga människan jag alltid föraktat och efter lite tid och kämpande så förvandlades jag till min egen stora och patetiska mardröm. Ganska snabbt fyllde jag alla kriterier för fanatiker ( vilket är det vanliga sättet för mig att omfamna något nytt) och ordalydelser som följande blev vanliga för mig;
 - mmm
(lång paus, huvudet på sned)
-jag var nog rädd till en början men nu när jag har en kraft starkare än mig själv i mitt liv så behöver jag inte längre vara rädd

Min tro där och då handlade om att det kanske kunde finnas något kärleksfullt som var omhändertagande och jag öppnade mig för religioner av olika slag och även om jag aldrig riktigt kunnat övertygas om att det skulle vara rätt för mig så har jag läst en del och använder helt godtyckligt det som passar. Uttryck som "vänd andra kinden till" är ju helt suveräna och har ju en sådan stor och betydelsefull innebörd om man väl tillämpar det varför jag ofta ger den som råd till andra fast jag själv aldrig riktigt lyckats implementera just den i mitt liv utan hellre slänger runt med fraser som "pärlor för svin".
Jag har lärt mig att Haram blir halal om det är en krissituation där ditt liv står på spel vilket underlättar om man t.ex. är väldigt hungrig och det bara finns gris på menyn. (metafor, ingen förolämpning)

Här och nu så kan jag beträffande min tro säga att jag är pendlande i min uppfattning. Det finns dagar då jag är övertygad om att jag har ett gudomligt stöd och jag kan se skyltarna som för mig är Guds vägledning och i dessa perioder har jag inget som helst problem att följa anvisningarna men lika stark som min tro kan vara kan den också vara svag och jag återgår då till mitt vetenskapliga fängelse där analys och logiska fakta är den enda sanningen.
Det roliga är att när den attityden infinner sig så känns livet ofta svårt, tungt och orättvist och jag ska inte säga att det är på grund av att jag släppt Gud som jag mår dåligt utan snarare tvärtom. När jag lider så kommer min starkaste tro tillbaka nämligen den som säger att -det är bara jag som kan hjälpa mig, lita inte på någon annan, ensam är stark osv.
Ännu roligare kan tänkas vara att jag, i samma sekund som jag avsäger mig Gud även tittar upp mot himmelen och förbannar honom.
Ja, jag skyller ofta mitt elände på Gud, ni vet, på det där barndomsbarnsliga, infantila och otroligt omogna (jag älskar tautologi) sättet. Mmm det funkar aldrig så bra i längden och jag återgår tillslut till att be och försöka lyssna efter direktion och vare sig jag tror eller ej så funkar det alltid bättre och brukar så småningom dessutom leda till att jag faktiskt återfår min tro.

Jag är av den bestämda uppfattningen att någonting andligt behöver fylla mitt inre tomrum och att jag behöver ge upp att försöka hitta saker utanför mig själv för att må bra och vid de tillfällen jag ändå letar i andra saker så blir jag snabbt medveten om att, ja lilla chokladbit (oftast 200 g), vi vet båda att du är en stand- in för lycka, att du är tillfällig lindring och att du genom dina två minuter på min läpp men tio år på min mage kommer att orsaka olycka.  Jag är medveten om detta och förstår förfarandet och aldrig i mitt liv skulle jag väl få för mig att tro att choklad på riktigt skulle ställa mitt liv tillrätta och självklart skulle jag aldrig tillbe den som ett Gudomligt väsen. Men visst, jag tror ju att den ger känslomässig lindring för stunden för det göööör den ju faktiskt men jag vill bara peka ut att det är en väsentlig skillnad innan vi går vidare. För nu mina vänner kommer vi till det riktigt bedrägliga.....guldkalvarna!

För mig börjar guldkalvsfenomenet med att jag faktiskt är på rätt spår, tror och ber till Gud och lever mitt liv på ett någorlunda andligt sätt. Jag går till jobbet, umgås med mina vänner och känner att livet är helt ok men helt plötsligt så blir jag kär.
Livet går vidare som ovan beskrivet fast ett påslag av adrenalin och lycka nu finns med i bilden.
Det börjar rätt oskyldigt med att en del av mina tankar går till objektet för min kärlek och små förhoppningar börjar framträda. (gud vad jag ljuger. Det är ju faktiskt så som jag skrev innan att mitt sätt att omfamna någonting nytt är att ha ett helt fanatiskt förhållningssätt till det. Jag blir totalt dökär och galen direkt) Hursomhelst, så länge som kärlekshistorien går bra så lyckas jag upprätthålla min sunda relation till omvärlden och Gud men när saker går sämre så ändras mina böner i smyg på detta sätt,

-Gud, om du tycker det ska vara vi så låt honom ringa, det skulle vara så passande just nu
-Gud, jag känner mig orolig, undrar om det hänt något, han sa ju att han skulle ringa
-Guuuuud! Varför ringer ha ha haan inte???
-Gud, det e för faan alltid så här, jag orkar inte
(märk väl subtil skiftning)
-Ring, snälla ring! (inget Gud längre)
-Ring då för i helvete ditt jävla svin!!!! (bön direkt till kärleksobjektet)
(liggande på golvet i om vartannat fosterställning och om vartannat raklång och något ostbågsformad krampställning med tårar och snor rinnande)
 -Varför ringer du inte, det e så jävla orättvist. Ok, lugnt och fint.Jag skickar tankar till dig nu jag vet att du kan känna det. Ring!!!!!!! Jag älskar ju dig, faan!! Jävla svin!!!

Nåväl, huruvida det är guldkalvar eller guldsvin jag väljer är en annan berättelse. Själva poängen här idag är att jag på ett smygande och nästintill osynligt sätt överför alla de ingredienser som för mig ingår i en kontakt med en högre makt till en människa. Att sitta och prata ut i intet och be om svar är ju faktiskt bön och i samma sekund som jag koncentrerar min bön på detta sätt så blir jag Gudlös. En härlig reflektion är ju också att när det blir tal om att be till Gud och eventuellt även gå ner på knä så blir det ett jävla liv och motstånd men när det gäller kärlek så kastar jag mig ner som om det var en andra natur och ber som om livet stod på spel.
Och det mina vänner är för mig att tillbe en guldkalv!

Love/Sia