En ful & en gul och ämnen som berör

Oftast så skämtar vi rätt friskt med varandra och har rätt kul men det som verkligen gör vårat gäng speciellt är att vi också vågar stanna upp vid djupa ämnen och prata om saker som berör, saker som är viktiga här och nu i livet och att vi vågar visa oss sårbara inför varandra.
Det e lite som jag menade med roasting-programmen, att det är roligt att skämta på alla sätt och även på varandras bekostnad men det behövs någonting mer för att det ska vara riktigt roligt och det är en känsla av trygghet, en anda av gemensam omsorg och kärleksfullhet.

Igår gick vi och åt på en gul och en ful eller om det var tvärtom.

Vi fick bordet uppe på loftet som är extra mysigt för det känns som om man har en restaurang för sig själv och vi kunde prata och skämta ostört.

Jag åt vårrullar till förrätt och denna fantastiska hummersoppa som innehåller stekt ägg, dumplings, jättenudlar och scampi!

Härliga detaljer också.

Ja, samtalen var verkliga och några av oss öppnade upp och delade med oss lite mer.

 Martin deklarerade att han läser min blogg i ren självbevarelsedrift och tyckte inlägget om att han kallat mig tonårskicker var orättvist då jag tydligen smädat honom precis innan han sa det.
Jag och Miryan valde att låtsas tro honom.

Vi pratade om vart vi befann oss i livet och det visade sig att en av oss hade lyckats med en stor personlig prestation det senaste året och vi andra lyssnade till hans historia fyllda av beundran och respekt.

Det var en fin kväll!

Det tar sig (med bakningen)

Jag tänkte visa upp mina lyckade bakverk. Här har vi blåbärsmuffins i de SÖTA formarna som tillslut fick den form de skulle ha.

Sen har vi chokladmuffins direkt ur ugnen, även de i fina formar (det finns hur mkt mönster att välja på som helst, de här är en billig sort från ica)

 ..och slutligen chokladmuffinsen med philadelphia/citronfrosting.

Skam den som ger sig.

Marte speglar

Jag och Martin åt gyros ikväll och sen satt vi och pratade lite. Vi kom in på "dolda" delar av folk så väl andra som oss själva och med dolda delar menade vi t.ex. kroppsspråk eller attityd som man kanske inte är medveten om att man har.

Jag tog tillfället i akt och gjorde ett litet erkännande och berättade för Martin att jag för typ ett år sedan satt på jobbet pratade i telefon med en klient som var väldigt aggressiv och bångstyrig i största allmänhet. Efter ett långt och tålmodigt vädjande till personen i fråga så sänkte jag rösten och talade på ett helt annat sätt.
Jag tyckte att jag varit bestämd och tydlig men min kollega kom in i rummet och sa att jag lät som en gangster.
Jag tänkte på det litet och kom faktiskt fram till att jag har lite utav en krimmo-attityd när det vankas bråk eller oenighet. Ni vet, det vanliga, stel i blicken som en hund som kör "den som stirrar längst och inte viker undan vinner leken" kombinerat med lågt tonfall och något framåtlutad kropp samt förstås utsändandet av signaler som betyder att "jag kommer att slå dig", vilket alltid fungerar trots avsaknaden av muskler.

Jag kände mig lite stolt över mitt erkännande av en sån penibel defekt och var säker på att Martin skulle vårda min nyss visade sårbarhet men nej nej, Marte blev helt till sig, nästan som om han väntat på att få ur sig någonting länge så han avbröt mig till och med och sa.
"Ja, när du spårar så blir du lite som en sån där förortsfjortis! Typ som en 15-årig tjej från Rinkeby"!

Jag tänkte stilla för mig själv
"Ok, e det nu vi släpper ut skiten, säger vad vi verkligen tycker"?

Jag tyckte även att det var intressant att han valde att säga när du spårar???
Jag trodde vi var överens om att jag hanterat servitören på vårt stamställe rätt bra, läxat upp honom på ett värdigt och moget sätt men ett år senare så kommer det fram att Martin tyckte det var en urspårning?
Fantastiskt.
 Mitt försök att framhäva mig som Ma Baker gick tydligen i stöpet och landade i stället i
Sia, en tonårs-kicker!

Roastning-inte så kul

Jag tittade på Roast på Berns två kvällar i rad och jag  blev som vanligt illa till mods. Det är med skräckblandad förtjusning jag tittar på dessa program och det slutar oftast med att jag byter kanal för jag tycker inte om att bevittna utsatthet på det sättet. Det blir ju som en typ av mobbning och även om alla medverkande är med på det hela så kan jag inte undgå att märka att en del blir ledsna men ett nytt fenomen som jag ser är att medlemmarna i panelen, som när programmet startade var så himla positiva och glada, numer verkar rätt irriterade när skämten landar på deras egen bekostnad. Jag tycker mig se att de faktiskt tycker rätt illa om varandra, det syns liksom i ögonen.
 Jag ska inte säga att jag inte skrattar för det gör jag men dock mycket sparsamt. Några spontana skratt slipper såklart ur mig men resten av tiden är rätt krystad här hemma i tv-soffan måste jag säga.

När upphör ett skämt att vara ett skämt? jag tycker att om man säger något roligt en gång så är det ett skämt men när det upprepas till förbannelse så liknar det mer ett trackande än något roligt. Hur många gånger har Petra Mede hört att hon är ful och ser ut som en man och att det måste vara jobbigt att inte ha några barn vid den åldern och hur många gånger har Magnus Betner hör att han ser ut som ett manligt könsorgan? Jag tror i alla fall att dessa upprepningar gör dem lite ledsna fast de inte låtsas om det.

Igår efter roast så såg jag på Americas Funniest Videos och när jag var yngre så tyckte jag att det programmet var rätt töntigt men idag så uppskattar jag det verkligen och jag märker det eftersom att jag skrattar nästan hela tiden och inte nog med det dessutom så finns en varm känsla i skratten.
Videorna är ju på andras bekostnad men de är kärleksfulla. Det är humor som framkommit av sig självt, en rolig situation som lyckats hamna i någons filmkamera och inte skämt som planerats genom att ta studera folks svaga och känsliga sidor.

Vi vänjer oss såklart vid utvecklingen i våra underhållningsprogram och ganska snabbt så blir det som var bra dåligt. Actionfilmer är ju verkligen ett bra exempel på det. Jag tycker alltid att äldre filmer är ganska dåliga och jag reagerar på skådespeleriet och undrar hur jag någonsin kunnat tycka det var bra men för någon månad sen så såg jag en stand-up show av Richard Pryor och där var det tvärtom igen.
Han skämtade på andra människors bekostnad men det var en skillnad. Återigen så var inte skämten av så smädande karaktär att det omskämtade skulle kunna känna sig kränkt. Jag tror till och med att den skulle skratta med och det jag vill säga är att det inte är sämre för att det finns en varm ton med utan faktiskt så är det mycket roligare därför det är smartare på ngt vis.
Om man inte bara rackar ner på någons utseende och defekter så måste man tänka till lite vilket ger mycket bättre kvalitet.

Panelen i Roast har gjort ett bra jobb i att försöka hålla skenet av roligheter uppe men det håller inte i längden. Den typ av humor skapar tillslut ilska och då går ju hela poängen förlorad men, ok, lite roligt är det ibland i små doser fast jag föredrar den kärleksfulla, klassiska humorn.

Jag vill också ha en Keith!

Jo ni, jag sitter och tittar på Desperate Housewifes och Bree dejtar en väldigt ung kille, Keith.
Just för stunden så verkar det som om det skulle vara en bra ide, att dejta en Keith. Det verkar sådär avslappnat och lättsamt på ngt vis men så drar jag mig till minnes när jag var tillsammans med Erik som var tolv år yngre och hur jobbigt det var att känna sig så där mkt äldre och för att inte nämna skräcken inför att ngn skulle säga "nämen, har du tagit med dig lilla mamma"?
Hmm, det kanske är en överdrift men en gång när vi var ute och fikade så frågade en tjej om han var min lillebror....
Ja, det kändes sådär men som sagt, just nu känns det ändå som en bra ide att börja träffa en Keith!

"förklara en sak:varför säger du alltid att du är tjock?! Du är verkligen vacker och smal! "

..kommenterade caucasian girl i ett blogginlägg.
Min första reaktion var att kolla om jag skrivit något om min vikt i det inlägget men det hade jag inte. Sen började jag tänka ut massa svar som skulle passa på kommentaren;
Jo, caucasian girl, det e så här att jag är väldigt tjock fast det syns inte alltid och sen e det ju så att jag är tjockare nu än på bilden du såg så jag är faktiskt väldigt väldigt tjock!! Bara så du vet, TJOCK!

Jag tänkte lite mer innan jag svarade, som tur var, och kom på att det var viktigare för mig att berätta att jag är tjock än att bli glad över hennes kommentar som jag ju faktiskt blev. Jag har gått upp i vikt och tror att jag gärna förekommer så att ingen annan ska säga att jag är tjock, jag måste liksom förklara att jag är medveten om detta så ingen tror att jag bara går om kring och är tjock utan att vara medveten om det. Anledningen är väl antagligen att undvika skräckscenarier som
 "herregud vad har hon tagit på sig? Vet hon inte att hon ser ut som en jättebakelse idet där"?


Men det är ju förstås dumheter att springa runt och kalla sig själv för tjock, det gör ju absolut ingen nytta alls. Jag skulle nog säga att det är en smula drygt dessutom att med mina 65....67? OK 71 kilon (jobbigt) springa runt och klaga på min vikt för visst jag skulle kunna vara smalare och jag skulle dessutom må bra av det men när jag, vi,  klagar på hur tjocka vi är så sätter det bara griller i huvudet på varandra om hur man ska se ut och det är svårt att bli nöjd med sig själv när kraven är så stora på perfektion och skönhet och dessutom så finns det alltid en tjockare tjej som blir ledsen av att höra det så jag slutar nu.

Jag tänker att under en livstid så har vissa av oss olika storlekar under olika perioder och i stället för att vara missnöjd och önska efter någonting annat så borde vi omfamna alla typer av utseende så nu ska jag försöka njuta av min kropp och mitt utseende precis som det är och ta till vara på det jag har istället för att tänka, när jag gått ner 5...7? OK 11 kilo så blir allt bra.

Caucasian girl, TACK!!!!

Kakformar och träningsbak

Jag hittade de här kakformarna och blev såklart genast kär i dem.

Jag såg framför mig en fin, fluffig kaka som sticker upp ur formen så jag bestämde mig för att göra en sockerkaka bara för att testa hur det blir.

Så där va?

Man kanske skulle ha smort formen också?

 

Ja ja, men jag tänker inte ge upp. Det ska bli fina bakverk tillslut.

Här ser ni nästa träningsobjekt, små underbara formar för muffins!!!

Trevlig helg allihopa. Jag återkommer med bakverken.

..fast idag går det verkligen inte an..

Jag tycker att jag borde vant mig vid nu men det har jag inte. En dag av frihet och lyckokänslor följs nästan alltid av en dag i mörker.
Hela dagen har varit sorgsen, ensam och sorgsen.
Det känns tungt i bröstet och jag saknar och önskar återigen att det vore annorlunda.

Jag försöker vara försiktig med tankarna på det annorlunda för de leder mig ofta in i illusionens och förnekelsens värld där konsekvenserna bleknar bort till förmån för romantiseringen. Det leder mig ofta till att vilja försöka igen fast den största delen av mig är arg och sårad och vet att det inte är till någon nytta, att det aldrig leder till någonting gott.

Jag kommer ihåg mig själv som en stolt kvinna men får inte fatt i den delen av mig själv nu. Jag drunknar i min egen förnedring och lyckas inte ta mig upp. Det känns som att ingenting längre spelar någon roll, att det är meningslöst att kämpa för det brustna hjärtat vinner alltid tillslut med sitt rop efter kärlek och försoning och smular sönder det jag precis börjat bygga upp.

Det är hoppet som förgör. Det där förbannade jävla hoppet som vägrar inse sig besegrat, som vägrar lägga sig ner och dö bara dö en gång för alla dö och låta mig vara ifred.

Jag vill leva mitt liv fritt från den här lamslående smärtan. Jag vill leva och utvecklas och njuta av världen och jag vill skriva min framtid istället för att bara önska efter saker som inte finns och på så sätt sitta fast i min egen historia.

Nej, idag går det verkligen inte an.

Det går an

När jag träffade crazy man för första gången så hände det någonting med mig. Det knakade i mitt bröst och öppnades en gång in till mitt hjärta. Jag hade bestämt mig för att säga att vi inte skulle ses för jag förstod att det skulle kunna ställa till problem men istället för att avvisa honom så hörde jag mig själv säga "vi kan ju ta det lite lugnt".
Jag såg bakom hans fasad och älskade det jag såg och visste att "det här är mannen i mitt liv"!

Jag har aldrig känt för någon som jag gjort för honom vilket är anledningen till att det är så svårt att släppa taget och erkänna min förlust fast jag egentligen förlorade honom för länge sedan. Jag borde såklart ha förstått att det var över när han blev tillsammans med min bästa vän, borde ha accepterat förlusten av att vara bortvald av dem båda, borde förstått att han aldrig känt för mig som jag känt för honom men det är någonting med honom som gör att jag alltid hoppats att det var ett misstag, att det faktiskt är mig han älskar och inte henne och när vi efter ett och ett halvt år träffades igen så trodde jag att han sa att han ångrade sig, att det var ett misstag men historien visar att det inte alls var så.
Crazy man har sedan dess alltid levererat massa fina ord för att övertyga mig om att ingenting pågår mellan dem men hans handlingar visar mer än hans ord och de tar båda alla tillfällen i akt att träffas "av en slump" fast det är på ställen de båda vet att den andre går till.

Turerna har varit många och jag och crazy man har försökt många gånger att vara tillsammans men historien kommer alltid i kapp.
Jag hade kunnat förlåta om han på riktigt förstått vad han orsakat men när han inte gör det så är det ju bara en tidsfråga innan han gör samma sak igen vilket han också konstant gör. Så fort vi har bråkat och det blir ett uppehåll emellan oss så umgås han med henne igen och hävdar förstås att de bara är vänner.
Konstigt bara att de aldrig är vänner när vi är ett par?
Lillan (förkortning för lill-fittan) sa vid ett tillfälle att hon inte kunde vara hans vän om han var tillsammans med mig? Det var ungefär vid samma tillfälle som hon bjöd in honom till fest men inte mig och, ja just det, samma tillfälle som han då gjorde slut och gick på festen i alla fall och sen var det bilder över hela facebook på lillan i hans knä. Gulligt.

Sista gången vi försökte så kände jag att han verkligen gjorde en ansträngning i att vara närvarande och respektfull och precis som vanligt är han ju världens underbaraste när han är så men efter en dryg vecka kom det konstiga tillbaka.
Jag blev trots all tidigare vetskap om hans sätt väldigt överraskad denna gång för förändringen i hans beteende var så plötslig och utan förvarning. Det hela ledde till att det tog slut och att vi inte hörs mer och det hela var ett mysterium ända tills jag fick reda på att det var MMA-gala i globen nån dag senare.
Då föll det på plats. Det är ju på brottningsgalorna han och lillan träffas. Det är ju där de låtsas springa på varandra av en slump och där deras elaka spel fortsätter år efter år.
Så, lägligt break-up inför galan men jag är inte förvånad och lägger heller ingen särskild energi på det denna gång. Smärtan har varit stor i relation till honom och jag har spenderat så mycket tid på att försöka förstå, försöka göra på ett annat sätt för att det ska sluta bra, fortsätta hoppas men tiden gör sitt och det onda avtar mer och mer för varje dag som går men framförallt för varje nytt svek som uppstår.

Den mest fruktansvärda dagen i mitt liv var när crazy man dumpade mig för min dåvarande bästa vän (lillan). Jag kunde inte andas, inte äta, inte tänka och hela händelsen höll på att kosta mig mitt liv. Åren som följt har även krävt sin beskärda del av ohanterlighet och sorg och såren har absolut inte läkt och jag tvivlar på att de någonsin kommer att göra det men smärtan avtar och idag sitter jag med en ny känsla, känslan av att det faktiskt går an.
Det gör inte lika mycket längre, jag bryr mig inte lika mycket längre. Förlusten är ett faktum och acceptansen har äntligen börjat gro.
Jag förlorade dem båda för väldigt länge sen.

Sia