..fast idag går det verkligen inte an..

Jag tycker att jag borde vant mig vid nu men det har jag inte. En dag av frihet och lyckokänslor följs nästan alltid av en dag i mörker.
Hela dagen har varit sorgsen, ensam och sorgsen.
Det känns tungt i bröstet och jag saknar och önskar återigen att det vore annorlunda.

Jag försöker vara försiktig med tankarna på det annorlunda för de leder mig ofta in i illusionens och förnekelsens värld där konsekvenserna bleknar bort till förmån för romantiseringen. Det leder mig ofta till att vilja försöka igen fast den största delen av mig är arg och sårad och vet att det inte är till någon nytta, att det aldrig leder till någonting gott.

Jag kommer ihåg mig själv som en stolt kvinna men får inte fatt i den delen av mig själv nu. Jag drunknar i min egen förnedring och lyckas inte ta mig upp. Det känns som att ingenting längre spelar någon roll, att det är meningslöst att kämpa för det brustna hjärtat vinner alltid tillslut med sitt rop efter kärlek och försoning och smular sönder det jag precis börjat bygga upp.

Det är hoppet som förgör. Det där förbannade jävla hoppet som vägrar inse sig besegrat, som vägrar lägga sig ner och dö bara dö en gång för alla dö och låta mig vara ifred.

Jag vill leva mitt liv fritt från den här lamslående smärtan. Jag vill leva och utvecklas och njuta av världen och jag vill skriva min framtid istället för att bara önska efter saker som inte finns och på så sätt sitta fast i min egen historia.

Nej, idag går det verkligen inte an.