torsdag 11 november 2010

Roastning-inte så kul

Jag tittade på Roast på Berns två kvällar i rad och jag  blev som vanligt illa till mods. Det är med skräckblandad förtjusning jag tittar på dessa program och det slutar oftast med att jag byter kanal för jag tycker inte om att bevittna utsatthet på det sättet. Det blir ju som en typ av mobbning och även om alla medverkande är med på det hela så kan jag inte undgå att märka att en del blir ledsna men ett nytt fenomen som jag ser är att medlemmarna i panelen, som när programmet startade var så himla positiva och glada, numer verkar rätt irriterade när skämten landar på deras egen bekostnad. Jag tycker mig se att de faktiskt tycker rätt illa om varandra, det syns liksom i ögonen.
 Jag ska inte säga att jag inte skrattar för det gör jag men dock mycket sparsamt. Några spontana skratt slipper såklart ur mig men resten av tiden är rätt krystad här hemma i tv-soffan måste jag säga.

När upphör ett skämt att vara ett skämt? jag tycker att om man säger något roligt en gång så är det ett skämt men när det upprepas till förbannelse så liknar det mer ett trackande än något roligt. Hur många gånger har Petra Mede hört att hon är ful och ser ut som en man och att det måste vara jobbigt att inte ha några barn vid den åldern och hur många gånger har Magnus Betner hör att han ser ut som ett manligt könsorgan? Jag tror i alla fall att dessa upprepningar gör dem lite ledsna fast de inte låtsas om det.

Igår efter roast så såg jag på Americas Funniest Videos och när jag var yngre så tyckte jag att det programmet var rätt töntigt men idag så uppskattar jag det verkligen och jag märker det eftersom att jag skrattar nästan hela tiden och inte nog med det dessutom så finns en varm känsla i skratten.
Videorna är ju på andras bekostnad men de är kärleksfulla. Det är humor som framkommit av sig självt, en rolig situation som lyckats hamna i någons filmkamera och inte skämt som planerats genom att ta studera folks svaga och känsliga sidor.

Vi vänjer oss såklart vid utvecklingen i våra underhållningsprogram och ganska snabbt så blir det som var bra dåligt. Actionfilmer är ju verkligen ett bra exempel på det. Jag tycker alltid att äldre filmer är ganska dåliga och jag reagerar på skådespeleriet och undrar hur jag någonsin kunnat tycka det var bra men för någon månad sen så såg jag en stand-up show av Richard Pryor och där var det tvärtom igen.
Han skämtade på andra människors bekostnad men det var en skillnad. Återigen så var inte skämten av så smädande karaktär att det omskämtade skulle kunna känna sig kränkt. Jag tror till och med att den skulle skratta med och det jag vill säga är att det inte är sämre för att det finns en varm ton med utan faktiskt så är det mycket roligare därför det är smartare på ngt vis.
Om man inte bara rackar ner på någons utseende och defekter så måste man tänka till lite vilket ger mycket bättre kvalitet.

Panelen i Roast har gjort ett bra jobb i att försöka hålla skenet av roligheter uppe men det håller inte i längden. Den typ av humor skapar tillslut ilska och då går ju hela poängen förlorad men, ok, lite roligt är det ibland i små doser fast jag föredrar den kärleksfulla, klassiska humorn.

2 kommentarer:

  1. ja jag har faktiskt tänkt på detta ganska nyligen. och jag tror det finns nått naturligt roligt i fall och rammel :) nått som får skrattet att bubbla upp helt utan ansträngning. medan i den taskiga humorn vilar en rädsla, en osäkerhet. det är svårt att känna igen sig i den på nått sätt, tycker mest synd om den stele typen som skämtar så elakt. /Anna-Pia

    SvaraRadera
  2. Ja, det e roligt men skapar obehag på samma gång...

    SvaraRadera