It´s a family affair. (Min syster Natashja)

Jag var hur nervös som helst för att gå och träffa min syster. Vi hade ju inte setts sen vi var barn förutom en gång i Hudiksvall för typ 18 år sedan när jag av en slump stannade till och handlade i en videobutik på väg upp till min pojkväns landsställe.

Jag var sååå nära på att komma för sent vilket är det vanligaste kännetecknet för att jag är nervös.
Herregud, vad ska jag ha på mig? Finkappan, löshår och höga klackar?
Nej för faan, hon har ju skrivit i sin blogg att hon ogillar ytlig skit, att hon är naturlig, trivs i sina bekväma näbbstövlar och att hon heller inte låter sig knäckas av samhällets påtryckningar om kvinnoideal såsom renrakade armhålor och hair extencions.
Dum ide att gå dit som ett fashion victim.
Oh gud, hon kommer att hata mig, jag e ju ytligheten själv. Ok, nåt mer avslappnat. Mmm gympaskor och träningsoverallsjacka (oskön-starktrosafärgad-liteförtight) får det bli.

Det e ju jag som är storasyster, jag ska inte vara nervös, tvärtom, jag ska ju vara självsäker och lugn, ha koll på livet och nu bara helt coolt dimpa ner i hennes liv och berätta vilken fantastiskt lyckad person jag är och hur karriärstegen i början varit lite svår att bemästra men nu flyter på samt att jag är lyckligt gift och har 2,5 barn, en hund och en volvo.

Det är svårt att dyka upp efter så lång tid och visa att drömmarna inte blev sanna, att mannen och barnen inte finns och inte heller karriären och att jag är en rätt osäker och faktiskt ganska olycklig person.
Att vara på väg att möta min syster var på ett sätt som att möta mig själv och precis innan jag skulle gå så fylldes mitt hjärta av sorg över hur livet tillslut blev, hur tiden bara gått och hur jag inte gjort någonting åt det. Sorg över att inte ha en pappa i mitt liv och sorg över att kanske ha undvikit min syster för att på så sätt undvika känslan av att vara den avvisade dottern.
Jag förstod nu varför jag var så nervös, vad jag bar med mig till vårt möte och i samma sekund jag insåg det så lyckades jag avdramatisera det lite.

Jag kom till Ringens köpcenter och blev snabbt varse om att halva ringen består av kvinnor med mörkt hår och barnvagnar så jag ringde henne.
Vi träffades utanför och vet ni, Guuud vilken fiiiin syster jag har!
Vacker som en dag med ett sovande barn (Ninja två och ett halvt år) i barnvagnen och en liten rackare (Tamlin 8 veckor) i bärsjal. Ja där var hon, min syster med sina två barn och en sten föll från mitt bröst för sanningen är att jag alltid undrat om hon klarar sig bra här i livet, min lillasyster, och visst jag känner henne inte men det stolta sätt hon bar sitt barn på gav mig en bra känsla.

Jag kommer inte ihåg vad vi sa när vi möttes men det var en verkligt speciell stund att äntligen få träffa henne.
Vi fikade och pratade om livet, värderingar och föräldrar så klart och efter ett tag vaknade barnen ett efter ett så jag fick ta del av dem också.
Ha, jag är moster och även fast jag inte varit delaktig i Natashjas liv så kände jag mig plötsligt väldigt stolt över henne. Tvåbarnsmamma, vacker, smart och härlig!

Anledningen till att vi träffas nu är faktiskt facebook och bloggeri. Hon har bloggat länge och när hon såg att jag nyss börjat så erbjöd hon mig sin hjälp med designen och det blev för mig ett tacksamt läge att fråga om vi skulle träffas och fika.
Jag har lärt mig av livet att chanser som dessa ska tas till vara på oavsett om känslan av ånger att jag inte gjort det tidigare finns där.
Jag är glad att jag vågade!

Här är de bilder jag tog idag men titta gärna på hennes blogg också. Tror att ni som jag kommer att märka likheten i vårt sätt att skriva!

Confessions of a Neurotic Attentionwhore
http://ladydahmer.blogg.se/

 

 

Love/Sia