Ensamhet

Ensamhet kan vara ett tillstånd men även en känsla?
Jo, är man ensam i ett rum så är man ju just precis det, ensam. Det är väl definitionen på det hela samtidigt som man inte behöver känna sig ensam trots bristen på sällskap om man har ett starkt inre, en fullgod självkänsla eller en medveten kontakt med någonting starkare än sig själv som Gud eller liknande. Det är i alla fall vad jag fått lära mig.
"Du kan inte förlita dig på andra människor för trygghet, du måste hitta det inom dig själv".

Sen har vi den andra varianten, att vara i ett rum fullt av folk men ändå känna sig ensam fast definitionen då är att man är i sällskap.
Jag har en historia av att ofta känna mig ensam i sällskap men det har förändrats till det bättre och anledningen är inte alls att jag läkt ihop på något sätt, blivit starkare i mitt inre eller hittat en högre makt som gör att jag känner mig hel. Anledningen är helt enkelt att det idag finns människor i mitt liv som är närvarande, som lyssnar, som ser och bryr sig om. Ensamhetskänslan kommer idag när jag umgås med folk som är likgiltiga inför mig, som inte intresserar eller engagerar sig och det skapar en ensamhet i stunden men även i det stora hela. Att umgås med människor som är otillgängliga, människor som inte går att nå vare sig det gäller i samtal, i närhet eller som rent praktiskt inte går att nå skapar en världsbild att jag inte är viktig och värdefull.

Ensamhet är inte alls "bara en känsla" som skapas av dina egna inre förutsättningar tvärtom. Jag skulle nog säga att det är ett rent fakta att när man känner sig ensam så är det för att man är det och visst kan det vara så att jag är ensam för att jag själv inte vågar ta kontakt med personen framför mig eller vågar uttrycka mig men oftast så handlar ju det om att personen framför inte är trygg och inte vill bli nådd. Det finns absolut ingenting värre än att berätta vad man känner för en person som inte tar emot det, en person som inte är mottaglig utan reagerar med halvdana svar eller byte av ämne.

Jag tror inte alls att vi ska hitta styrkan i oss själva jag tror inte ens att det är möjligt utan andra människors stöd och kärlek.
"Jo fast om du var på en öde ö och..."
Ja jaa men nu sitter vi inte på en öde ö, vi lever i ett samhälle tillsammans med andra och varje dag korsas våra vägar och hur vi behandlar varandra spelar faktiskt en stor roll och det är först när vi vågar vara en del av varandras liv, alltså verkligen vågar vara en del i varandras liv vi kan växa som individer och utveckla styrka att ta oss igenom livets svårigheter. Endast då kan vi känna helheten inom oss, känslan av att vi inte är ensamma.
En person som inte har någon har inget.

Ett barn skapar en inre bild av sin förälder som gör att barnet blir tryggt i sig självt. Det gör så genom att först skrika när mamma eller pappa går ut ur rummet och det skriker för att det tror att det övergivits för alltid. Om föräldern kommer tillbaka snabbt och visar att den bara var i rummet bredvid och sen upprepar detta tillräckligt många gånger så skapas den inre tryggheten i barnet som sen vet att det inte är ensamt.
Hela den trygghetskänslan skapades av en annan människa och ingenting annat och visst, om våra liv till största del innehållit relationer till människor som hjälpt till att skapa denna grundtrygghet så är det väl så att man kan gå igenom livet utan att känna sig ensam men min erfarenhet är att det är få människor som är så privilegierade och att  det vanligaste ändå är att vi behöver varandra fortfarande idag.

Sia