Skrivstopp- ett själsligt dilemma

Det är skrivstopp just nu och hur mycket jag än försöker hitta anledningar till varför min fantasi inte flödar och mitt sinne är slutet så vet jag egentligen sanningen. Jag lider av min egen obeslutsamhet och oärlighet.
Jag är inte säker på att jag gör fel men inte heller om jag gör rätt.

När jag blockerar vissa känslor eller tankar i mitt sinne, saker jag inte vill ta i och känna på så blir konsekvensen att andra delar blockeras på köpet. När jag pratar om oärlighet så menar jag inte att jag sitter och ljuger utan snarare att jag tillämpar en form av intellektuell lättja där jag låter de tankar som dyker upp i mig dö en naturlig död (ni vet det där man ska kunna tillämpa i andra situationer för att det ska gynna en men som aldrig funkar) Hursomhelst så sker det nu på automatik.

-Va, om jag förstör mitt liv genom att göra samma misstag om igen?

Hmm, tål att tänka på...........................
..............................

Vad var det jag tänkte på ?

 Jag orkar på något sätt inte tänka tanken ut utan fortsätter bara följa med i det som sker
(vilket också är en sån där teknik som jag försöker tillämpa när jag är alldeles för kontrollerande men som heller sällan funkar)

Hur ser historien ut egentligen? Jag vet att mina val har inneburit så mycket smärta att jag nästan gått under och jag är mellan varven helt övertygad om att jag vet att jag inte kan fortsätta att välja samma saker om och om igen för det kommer att sluta illa men ändå så gör jag det för jag är ändå inte övertygad om att jag provat på alla sätt som går. Jag är ändå inte övertygad om att det inte går att lösa.
Alla bevis pekar mot motsatsen men jag är ändå inte övertygad.

Min kropp har för länge sen slutat att fungera som den ska. Mitt psyke är ur balans och min andlighet, ja, jag är bara tom... och trött.... och tom.
Men jag är inte övertygad.

 Jag har svårt att förstå hur jag ska vara snäll emot mig själv, hur jag kan vara kärleksfull i den här situationen.
Om jag väljer någonting som gör mig ont, som jag egentligen inte kan hantera därför att avsaknaden av det valda genererar mer smärta än att ha det i mitt liv, är jag då snäll eller elak mot mig själv?
Om jag förstår att jag borde välja någonting mjukare i mitt liv men samtidigt vet med hela hjärtat att det inte finns någonting annat jag verkligen vill ha, vad ska jag då göra?
Ska jag leva i avsaknad med all den smärta det innebär eller ska jag välja in det mitt hjärta vill ha men då leva med vissa offer av min själ, offer av mina värderingar med all den smärta det innebär?

Är det möjligt att leva ett liv där jag behöver göra avkall på mitt inre genom att ignorera den smärta som historien skapat och i ständig oro bara hoppas att det inte ska hända igen och låtsas som om att jag inte kommer ihåg eller att allt som skett inte kränkt mig så innerligt?
Kan jag ens välja bort den person som nått mitt hjärta, den enda person som verkligen fått mig att känna mig älskad när allt jag någonsin önskat här i livet är just det, att bli älskad.

Det spelar ingen roll hur många klyschor jag får höra om att lyckan väntar runt hörnet eller om att om jag mister någon så står mig tusen åter för det är inte min erfarenhet.
Jag har redan rundat mer än hälften av mina livshörn och jag tror inte längre på att det finns någonting i nästa korsning.
Men det är jobbigt att leva med andras blickar och kommentarer som säger att "om du väljer samma sak igen så får du skylla dig själv" och det är svårt att leva med min egen inre röst som säger precis samma sak, att jag får skylla mig själv men jag är uppvuxen med 10 tusentals filmer och böcker och historier som säger att kärleken övervinner allt och jag kan inte komma ifrån tanken på det lyckliga slutet.
Jag vill inte tro att historien varit förgäves och jag vill inte ge upp på min största och finaste dröm om mannen jag älskar, inte än, kanske senare, men inte än.

Jag ger mig in i leken en gång till.
Jag gör ett nytt försök och ber om ett mirakel.

Love/Sia