Masker

När jag träffar människor så är jag oftast glad och social och den generella uppfattningen om mig är att jag är en stark person som klarar mig själv. Även de stunder då jag mår riktigt dåligt så åker glad-masken på vilket ställer till problem för mig när jag t.ex. ska beskriva mina problem för en doktor.
-Dr Ericsson! (rejäl handskakning) Kul att se dig igen. Allt väl? Ha haa lustig sköterska ute i receptionen bla. bla. bla. osv.osv.osv.
Hur jag mår? Jo, det e tungt, kommer inte ut ur lägenheten så ofta, självmordstankar fast det löser sig, ingen fara!


Min glad och undvikandemask ställer även till det i mina vänskapsrelationer.
-Hur mår du Sia?
-Jo, det e ok, själv då? Har du köpt din garderob än och hur går det på jobbet? Jaha, ja jag känner igen det där, ha haa, kommer ihåg när osv.osv.osv.


Vi pratar ofta om masker i vårat vänskapsgäng och om konsekvenserna som medföljer av att ständig ha dem på och vi är rörande överens om att de syftar till att dölja det inre. I alla fall så har det varit min övertygelse att jag använder mina försvar, mina rökridåer för att slippa känna vad som egentligen pågår inom mig, slippa visa vem jag är i rädslan att bli avvisad och att lösningen på detta såklart är att låta det yttre återspegla det inre alltså att det är ok att komma till sina vänner och vara på lågt humör istället för att spexa.
Grejen är den att jag inte känner det som om jag spelar teater för när jag träffar människor jag tycker om så blir jag automatiskt glad och pratsam. (tror jag)


Jag tycker mig ha förstått hela fenomenet och har verkligen trott att den största anledningen till att jag använder mina masker är att om jag visar mig själv fullt ut som jag är så kommer jag att bli avvisad fast jag tror aldrig att jag gjort tvärtom så jag kan ju aldrig vara säker på vad det verkligen är för känsla som är så jobbig att den måste döljas med en rökridå förens här om dagen.


Jag har haft samma tandläkare i många år, Christine, fantastisk kvinna. Vi har en rolig relation och vi skämtar mycket. Jag brukar komma in och ställa krav redan innan hon börjat undersökningen.
-Christine! Idag pallar jag inte med massa ilningar så du måste bedöva ordentligt, så där bra i nerven, ja du vet.
-Sia, det är bara undersökning idag!
sen babblar vi på om livet och annat.
Christine vet om min sjukskrivning och sist jag var där så var jag låg och ledsen och när jag var på väg in i rummet så slog mig tanken att jag skulle hoppa över att vara så där hyper och klämcheck och bara vara som jag kände mig utan att för den saken skull vara otrevlig så skillnaden blev att jag pratade och svarade på frågor utan att skämta eller försöka dra igång konversationer som absolut inte hade en chans att snudda vid någonting för mig obehagligt, ja jag var bara allvarlig helt enkelt. Efter bara en liten stund stannade hon upp och tittade på mig och sa,
-hur är det med dig, är du trött idag, du verkar tröttare än vanligt. Sist jag såg dig var du gladare.


Jag kände hur tårarna välde upp inom mig och jag fick verkligen kämpa för att inte börja storgråta. Jag svarade kort och satte mig i stolen som en på signal att vi skulle börja undersökningen men jag skämtade inte bort situationen. Christine visade då ännu mer empati genom att bara titta snällt på mig och visa att hon såg att jag var ledsen vilket gjorde det ännu svårare att inte börja gråta. Det hela ledde till att jag fick en fördjupad insikt om varför jag agerar som jag gör.
Sanningen är att om jag skulle visa mig själv som jag verkligen var så skulle jag få reaktioner på det och jag tror att jag skulle gråta varje gång någon visade att de såg mig, varje gång någon visade att de brydde sig om mig för när folk gör det så kommer jag i kontakt med vad jag verkligen saknar i mitt liv. Kärlek. Äkta respektfull kärlek som folk visar när de bryr sig om och ser varandra.


Mitt försvar handlar om att inte visa den olyckliga delen av mig som är ensam och som drömmer om att bli älskad för när man visar det så ger människor en oftast en dos av 5 minuters kärlek och den dosen ställer bara till det. Den dosen påminner mig bara om att det är många som älskar mig på avstånd och i korta perioder men att det inte finns någon som alltid finns där för mig, som älskar mig genom och trots allt. Den dosen påminner mig bara om det jag saknar i mitt liv och det är den känslan som är så farlig att den måste gömmas bakom rökridåer.
Det handlar inte om att jag inte vågar visa mig svag inför andra, det handlar om att jag inte orkar känna min egen känsla av att vara oälskad, min egen känsla av att ha misslyckats med det absolut viktigaste här i livet, min egen känsla av att jag inte klarar av att gå framåt längre för det finns ingen kärlek att hämta kraft ifrån och då lever jag istället i moment 22 där jag fortsätter att försöka ge kärlek till andra men ser till att deras kärlek aldrig når mig och på så sätt kan heller aldrig kärlekscirkeln slutas.


Insikten får mig att vilja skrika till de kärleksfulla främlingarna
-Stå inte här och överös mig med din 5-minuters dos av kärlek för om 6 minuter är du borta och jag blir ensam kvar med mitt levnadsdilemma, mitt stora öppna sår, kärlekslösheten som drenerar mig på all min kraft och som handlingsförlamar mig. Jag vill inte känna din kärlek för den retar mig bara och fyller mig med undran och självömkan. Så dra åt helvete med med din normala anknytning och dina trygga grundrelationer och låt mig vara ifred. Ska du älska mig så får du göra det på riktigt annars får det vara.


Insikter är bra, insikter gör en förändring möjlig men måste följas upp med handling om de ska ha något värde.
Jag vet idag vad jag saknar i mitt liv och hur mina försvar står i vägen för min egen lycka och jag ska göra mitt allra bästa för att uppnå min dröm om ett kärleksfullt liv.
Små handlingar som bidrar till kärlek, en mask i taget bort, undvika de destruktiva personerna som bara spär på lögnen att jag inte är värd att älskas och bereda plats i mitt sinne och i mitt liv för de som är kärleksfulla och jag ska öppna mitt hjärta lite mer varje dag även om det gör ont istället för att gömma mig bakom rädsla.

Love/Sia