Min själ försöker rymma

Jag klandrar den inte för det är väldigt mörkt och sorgset här.
För mycket motsättningar, en krigszon, en lamslående tomhet utan tankar eller idéer om vad som pågår och mera sorg.

Själen vill inte leva, vill inte vara med så den försöker hitta snabba vägar ut.
Den säger nej till livsmedel och åtaganden och lämnar kroppen hungrig, frusen och svag.
Den slåss mot fysik och förstånd för den vill lämna sin boning. Men det är för tidigt.

Jag ser den som en stor tilltrasslad skugga bakom och över mig, fortfarande med en liten del fäst i min ryggrad.
Den kämpar febrilt för att komma loss, för att sväva iväg.
Jag ser vad som pågår men fortsätter bara att gå framåt, gör det jag måste göra och låter den släpas efter mig med sina desperata försök att ta sig loss, rymma, undvika smärtan.

Ja, jag ska fortsätta att gå och jag ska anstränga mig till mitt yttersta för att göra den här kroppen till en behaglig plats igen och när min själ är redo att återvända, när den gjort det den behöver göra, så är den välkommen tillbaka.

Jag ska gråta lite till, skapa plats för dess återkomst i min kropp.
Jag ska välkomna den som man välkomnar en kär vän, med acceptans över valet av stickspår, behovet av utflykt eller bara flykt.
Allt och alla behöver ibland gå fel för att förstå vart de hör hemma även om det är ett riskabelt äventyr.

Min själ är väldigt lik mitt fysiska jag så jag vet att det kan ta ett tag innan den lugnar ner sig, innan den accepterar och finner sig i sin lott, förlikar sig med sin uppgift här på jorden.

Tålmodigt men i saknad ska jag vänta här på min andra hälft och be att den, i sin strävan efter andrum, inte går så fel att den inte hittar tillbaka.

Sia